Bloggstafetten - min kreativa process

En smula tacksamhet

På morgonen när jag vaknar räknar jag upp tio saker som jag känner tacksamhet för. Det är en övning som jag gör i syfte för att omprogrammera hjärnan. Finns det andra människor som har tröttnat på tankeinvasionen, framtidsoron och alla rädslor som vanligtvis attackerar oss så fort vi vaknar? Finns det någon som tror att det går att omprogrammera sitt beteende?

Övningen är tämligen svår och kräver en del disciplin men efter några månader börjar tankestormen avta och det blir ganska tyst i mitt huvud. Jag fokuserar på de allra enklaste förnimmelserna. Har jag sovit gott i natt? Känner jag mig utvilad? Jag tackar för det och dröjer en stund vid känslan av välbefinnandet som infinner sig. Just då minns jag en intressant dröm som jag hade i natt. En gammal bekant lämnade presenter utanför min lägenhet: handmålat papper, chokladaskar och solfjäderformade penslar. Allt var omslaget i glansigt blått papper.

En besynnerlig dröm. Jag ler mot mig själv och betraktar de lekfulla molnformationerna genom takfönstret. Min övning går ut på att tänka ut minst tio saker som jag känner glädje över. Jag tänker på den fina drömmen, min goda hälsa, den varma sängen, mitt vackra hem, tryggheten och friheten som jag känner. När jag börjar tänka på alla små saker som jag känner tacksamhet för, inser jag hur lätt det är att minnas andra saker som är viktiga.

Istället för att rusa ur sängen dröjer jag kvar en stund till, tittar genom takfönstret och ler brett mot mig själv. I dag ska jag måla med solfjäderformade penslar eller skriva en dikt. I dag ska jag vara kreativ. Det är kanske det drömmen försöker säga mig. Avståndet mellan dröm och verklighet är bara en smula tacksamhet.

/ Laura Popa