Jag undrar ofta var alltsammans kommer ifrån. Idéerna, inspirationen. Hur är det egentligen möjligt att gå från ingenting till flera sidor sprudlande text på bara några timmar? Kommer alltsammans bara från mitt huvud eller finns det ett annat ursprung? En hemlig och mystisk källa som vi i då och då får möjlighet att hämta upp inspiration ur? En plats där idéerna svävar runt som maskrosfrön och bara väntar på att landa i en hjärna som de kan börja gro i?
För mig börjar processen ofta med en bild, en scen, ett fragment av något större. Ibland (det vill säga nästan aldrig) tar det bara några minuter innan jag förstår helheten, jag vet vad som har hänt och vad som kommer att hända, och då är det bara till att skriva. Men för det mesta måste jag vrida och vända länge på den där bilden för att verkligen förstå. Vissa bilder kan ligga i mitt huvud i flera år innan jag får någon rätsida på dem. Men det är okej. Jag inbillar mig att mitt undermedvetna vet vad det gör, att det jobbar även då jag sysslar med annat. Och plötsligt en dag så finns helheten där, eller åtminstone något jag kan börja arbeta med, något som har en framåtrörelse även om allt inte är riktigt glasklart än, och jag börjar skriva.
Ibland händer det förstås att jag börjar skriva ändå, utan att veta något alls. Det brukar inte sluta väl och berättelsen självdör efter några sidor. Jag har en hel mapp med sådana försök på datorn. Ibland tittar jag igenom dem och letar efter livstecken. Det finns sällan några. Det är som om jag i min iver att försöka skriva ner något som inte var redo att skrivas strypt själva energin i berättelsen, eller kanske förbrukat den på förhand.
Ofta tänker jag att det är tur att jag är ganska snabb med själva skrivandet eftersom idéerna tar så lång tid att mogna. Språket lyder mig åtminstone, det är något som jag kan bestämma över och kontrollera. Idéerna däremot, det är en helt annan femma.
/Camilla Jönsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar