Bloggstafetten - Min kreativa process - Gästbloggare!

Bloggstafetten - min kreativa process

Egentligen är jag som Skalman – när jag är hungrig eller trött är det inte mycket som kan stå mellan mig och maten eller kudden. Det kan möjligen vara aktiviteter som att påta i trädgården, att måla eller att skriva. 

När jag skriver kan saker som vanligen brukar kännas väsentliga bli totalt undanträngda. Det kan gälla regler för barnens speltider eller att resten av familjen behöver äta till exempel. 

- Va, är du hungrig lilla gumman? Ta en banan så länge, jag ska bara...

- Läggdags redan? Ja, jag kommer snart och nattar dig. Vänta lite bara... Hoppsan, har du somnat i soffan?

- Vill du måla Darth Vader på väggen? Visst, visst, kan du låta mig skriva klart bara …

Det är tur att det finns en annan vuxen hemma som håller ställningarna eftersom barnen får göra vad som helst, bara mamma får vara kvar i sin bubbla av kreativitet och lycka. För det är faktiskt lycka det handlar om när man kommer in i det där skapande flödet. Lycka. Energi. En känsla av att vad som helst kan hända. 

Det är längtan efter det här lustfyllda, kreativa flödet som driver mig att skriva. Det finns bara ett problem. Jag måste ju komma igång först. Innan dess ska jag bara hänga tvätten, rätta uppsatser, skjutsa till pingisen, hjälpa till med läxor och allt det där som hör vardagen till. För det mesta hinner mat- och sovklockan ringa innan jag ens hunnit sätta på datorn. 

Jag läste om Märta Tikkanen, hon med Århundradets kärlekssaga ni vet, jag läste att hon skrev sina fantastiska verk på nätterna när barnen sov och på dagarna när hon råkade få en minut över här och där mellan disken och dammsugningen.  

Alltså jag har försökt det där, men det går ju inte. På bara ett par minuter hinner inte min hjärna ställa in sig på den där andra världen som finns i min text. Det går inte ens på ganska många minuter. Rätt ofta måste jag dessutom kämpa med orden. Meningarna är tröga och formlösa. Händelserna står still och personerna i texten fattar inte riktigt vad de gör där. 

Ofta behöver jag en stund av tystnad för att berättelsens värld ska bli levande för mig. En promenad i skogen brukar vara ett bra sätt, men det kan räcka med tågresan till jobbet (om jag slutar läsa och förbereda lektioner, vill säga). Sedan gäller det att komma ihåg känslan, stämningen, replikerna och händelserna tills jag kommer hem och kan skriva ner dem. 

Och då kan det bli precis som i reklamen. Plötsligt händer det. Flödet kommer. Handlingen skriver sig själv och karaktärerna hittar på saker som gör att allt faller på plats.  Det är bara att dras med och njuta! 

Middagen får helt enkelt vänta.

/Anna-Carin Svanå