REFUSERING OCH PUBLICERING
Tanken var att jag skulle skriva om skrivprocessen. Just nu
är min skrivprocess mest en refuseringsprocess. Min första roman,
Punkindustriell hårdrockare med attityd, kom ut 2007 och vann året därpå
Författarförbundets pris för bästa ungdomsdebut. Sen dess har jag skrivit 2,5
bok men inte fått något utgivet. Än.
Glödande pappersark från helvetet
I början kändes varje refuseringsbrev som glödande
pappersark från helvetet. Jag hade tankar på att hoppa från klippor och allt
möjligt dumt. Nu läser jag breven snabbt en gång och eldar sen upp dem. Nä, men
jag lägger dem i pappersinsamlingen. Och om det sker via mejl brukar jag slänga
refuseringarna i den digitala papperskorgen.
Det där halva manuset
Just nu har jag två olika manus som jag skickar runt till
förlag. (Ett av dem skrev jag från början på engelska; jag hade en engelsk
agent, men beslutade mig för att satsa på den svenska marknaden trots allt).
Och det där halva manuset som jag nämnde ovan är en berättelse som jag tittar
på då och då. Oftast orkar jag inte. Jag erkänner: jag är i behov av
bekräftelse, en stämpel på att mitt skrivande fortfarande duger.
Ett år som novellförfattare
En parentes som är värd att nämna är att jag ägnade år 2010,
ett helt år, åt att skriva noveller. På engelska. Flera av dem blev publicerade
i engelska tidskrifter och online magazines. Många av dem har både unga och
vuxna som målgrupp. Här kan du läsa en av dem.
Estradpoesin som räddning
Fast min verkliga räddning i detta refuseringsinferno är
estradpoesin. Just nu har jag så många uppträdanden att jag knappt hinner läsa
refuseringarna. Dels uppträder jag som solopoet och dels med min scenkonstgrupp
SmutsKultur. Dessutom har jag inlett ett samarbete med poeten och musikern
Henke Mimerson.
Genom poesin känns det som om jag blir publicerad varje gång
jag står på scen. Jag är inte så intresserad av att se mina dikter i tryck; för
mig ligger uttrycket i rösten och kroppen och mötet med publiken. Fast
självklart är det orden som allt grundar sig i.
Fragment som fogas ihop
Mina dikter börjar ofta i en slags magkänsla. Att jag känner
mig ledsen eller arg över något och försöker sätta ord på det, först blir det
fragmentariskt, men jag lyckas alltid foga ihop det. Processen är inte så
annorlunda jämfört med romanskrivandet. Det kan ibland ta flera månader att
skriva en dikt, men om jag har en deadline i form av ett gig kan jag sno ihop
en dikt på en vecka. Vilket känns som en befrielse.
/Louise Halvardsson
3 kommentarer:
Tack för att du bjuder på en inblick i refushelvetet. En del av livet för många av oss. Vi ger inte upp. Vi fortsätter skriva om, skicka, skriva om - och ofta går det ju sen. Envis vinner! Eller hur?
Ja, så bra skrivet! Och peppande också. Jag tror det är bra att påminna sig om att romaner inte är allt man kan skriva. Dessutom: att allt som jag skriver inte behöver läsas och godkännas av andra för att vara något värt. Det kan vara lätt att glömma, särskilt i vår digitala tid. Då och då återvänder jag till min dagbok, eller till mina små projekt som kanske aldrig blir nåt av, men för att de utvecklar mig. Det är så lätt att se skrivandet som allt som personifierar en! Vi får inte glömma att vi är vanliga människor också, som behöver annat i livet.
Tack för dina ord, frustration och pep - precis vad jag behövde läsa idag. Jag får till och med lust att skriva en dikt, trots att det aldrig varit min grej, snarare ett hatobjekt (mina egna dikter alltså)sedan jag blev tvingad att skriva dikter i mellanstadiet (enligt en fånig mall). Refuseringsträsket är nog något som vi alla tvingas leva med - i varje fall en del av livet (suck - stor del). Jag har svårt för att skriva saker utan att tänka produktion som ska leda till publikation. Att skriva dikter för att få ut en känsla och samtidigt utveckla sitt skrivande - kan kanske bli en utväg - ska BARA göra det också. <3 Fniss
Skicka en kommentar