Gammalsvenskby

På 1780-talet blev en grupp svenska bönder från ön Dagö vid Estlands kust förvisade av ryska myndigheter till ett öde bygd på den Ukrainska stäppen. Vandringen dit blev en dödsmarsch och mer än en tredjedel dog. Livet som följde blev svårt med hungersnöd, krig och förtryck. Men fortfarande lever svenskbybor kvar i byn och har bevarat sitt språk och känslan av att vara svensk. Dit reste jag en vecka i början av maj.

Undrar om akaciornas blommar i byn? säger kvinnan bredvid mig i på tåget. Vi är en grupp på 42 personer, den yngste 11 år, de äldsta över 80, på väg från Kiev till Gammalsvenskby i Ukraina. Många kommer från Gotland och är ättlingar till bybor med efternamn som Utas, Buskas, Malmas och Hoas. Alla talar om BYN med stora bokstäver och uttalar med värme. De flesta har varit här flera gånger och längtar och berättar. Om de härligt egensinniga gummorna. Om tystnaden och lugnet. Om Njepr. Om snokarna som slår följe med den som simmar där. Helt ofarliga, försäkrar en av resans organisatörerna. Av berättelsernas mosaik skapar jag mig en bild av denna by som även jag har längtat till sen jag först hörde talas om den för många år sen.

Nej, akaciorna blommade inte, men syrenerna och äppelträden. Njepr flöt mäktig och brun men inbjöd inte till bad. Inga snokar såg vi men på kyrkogården blev en kvinna ormbiten. Tystnaden var som vackrast om kvällarna, när byn låg hopkurad under väldig stjärnhimmel och alla ljud blev luddiga och svåra att lokalisera. Bara glöden från en cigarett avslöjade den ensamme vandraren på gropig bygata utan belysning.   

Nästan allt i byn är blått, grindarna till husen, ikonerna i kyrkan, Maria Malmas söndagsklänning och dörrkarmen till affären mitt i byn. Kyrkan med två torn, en lökkupol och ett stramare, rakt kyrktorn tillhör båda trosriktningarna, ortodox och luthers evangelisk. Inuti är den fylld av bilder, ikoner, madonnor av trä, mycket blått. De gamla kvinnorna stod längst fram med krumma kroppar och klara, starka röster och sjöng Härlig är jorden för oss. Sedan svenska kungaparets besök i byn 2008, står ett utedass av plåtbredvid kyrkan och glittrar i solen.

På Valborg besöker man sina döda. Kyrkogården är smyckad med plastblommor i klara pastellfärger, plast för att inte vissna. Bredvid gravstenarna med bilder av de döda, finns bord och bänkar (de flesta blå). Här fortsätter man umgås med sina döda anhörige och Melita sitter länge och samtalar med sin döda man.
Vi bodde hos familjer i byn och delade deras vardag. Alla hade utedass. Utanför vårt vaktade hunden och dörren hade reglar som ett jättezäta . Gillar!!! Hettan var svår. Mellan 35-40 grader och tillgången till vatten mycket begränsad, det är byns stora problem. I bästa fall någon timme på morgonen och kanske en på kvällen.  Där jag bodde fanns vatten endast en av dagarna. Det gällde att hushålla väl och duscha i en kaffekopp.

 

Bästa utflykten var promenad till ålderdomshemmet med de gamla kvinnorna på förstukvisten som berättade gamla minnen och om livet i byn.  Om svärdottern som tar den duktige sonen. ifrån dem. Samma visor här som där. Och så nationalsången förstås. Du gamla du fria. Här sjungs den ofta. Rötter är rötter och ju längre avstånd till rötterna, desto mer vårdas de. Som invandralärare funderar jag en del över valet att assimileras eller behålla sin kultur. I ny jord står många tryggare med starka rötter. Men ”hybriden” som uppstår i mötet mellan olika kulturer är spännande. Som kyrkan med lökkupol och strama tornet.

De gamla är inte längre så friska och många har gått bort. Med dem försvinner språket. Dock finns det finns hopp. Kristina Sturén, mamma till en av entreprenörerna som startade ketchupfabriken på andra sidan Njepr, öppnade en skola för svenskundervisning i byn. Hon stannade flera år. Nu har hon rest hem igen, men hennes duktigaste elev, en ukrainska, har tagit över.  Att få lyssna på hennes lektion var en höjdpunkt. Ett aktivt pågående samtal mellan lärare och elever. Och mycket sång.  Vem kan segla för utan vind? Det var omöjligt att hålla tårarna borta. På med solglasögon!

Sista dagen kom nästan hela byn för att säga farväl. Valnötter, tårar, och sång. De skröpliga små gummorna med sina förunderligt starka stämmor hördes mest.  Och nu tillhör även jag dem som uttalar BYN på ett särskilt sätt, med stora bokstäver och mycket värme.