En underbar faktabok!

Ibland undrar jag om inte faktaböcker av typen fälthandbok är min absoluta favoritsort av bok?

Det är i alla fall dem jag läser mest. Mossbergs flora till exempel, det ligger gamla grässtrån och pressade violer i den och omslaget har märken efter regn för det händer att jag glömmer den ute.

En verkligt bra faktabok är ofta en allåldersbok och det gillar jag. Att man söker kunskap och växer in i världen tillsammans.

Nu har jag haft glädjen att få läsa en sådan!

Stefan Casta och Staffan Ullström gjorde för några år sedan Stora musboken, en helt bedårande faktabok om möss och sorkar i Sverige.

Nu har de gjort en uppföljare, Stora mesboken.

Och åh, den här boken blir jag helt glad av! Varm ända in, så himla fint verkligen.

Jag kommer på mig själv med att nästan vilja bita boken, så mycket tycker jag om den.

Boken handlar alltså om mesar, ni vet småfåglar. Talgoxe, blåmes, tofsmes, stjärtmes osv. Det är bara tretton arter, men flera av dem är ju bland de allra vanligaste. Alltså sådana som man ofta träffar på och kanske känner igen fast man i övrigt inget vet om fåglar.

Just här blir naturfakta som bäst, både för barn och vuxna. När man lätt känner igen det man läser om. När det faktiskt inte är svårt alls, fastän det ryms väldigt mycket fakta och för läsaren ny information i den välmatade men samtidigt så lättillgängliga texten. Casta och Ullström presenterar helt enkelt sina vänner för oss och hoppas att vi ska vilja lära känna dem.

Varje art presenteras på ett uppslag. Ena sidan rymmer en berättande text där fakta blandas med anekdoter och tips på hur man närmar sig fågeln. På andra sidan finns ett kärleksfullt porträtt av fågeln, i spröd och nästan luden akvarell, där bara just fågeln är färglagd. Miljön runt är svartvit vilket blir oerhört effektfullt. Kontrasten gör att fågeln nästan hörs. (Jag vågar knappt säga det bredvid de här bilderna men jag brukar ju också måla fåglar, helst blåmesar. Och sången är så svår. Men någonstans här i brytet mellan svartvitt och milt mesfärgat tycker jag mig höra den. Fint!)

Sådana här bilder kommer ur kärlek, det är jag faktiskt helt säker på.

Hela boken kommer förresten ur kärlek. Och det är det som gör den så bra! För det är då man kan inspirera andra. Här finns ju hur mycket fakta som helst, men utan förtjusningen hade det varit svårt att förmedla kunskapen.

En annan sak som är fin är att mesarnas fiender finns med, också de kärleksfullt porträtterade. Ett uppslag för sparvhöken och ett för sparvugglan. Jag träffar barngrupper då och då och har lärt mig hur viktigt det är att berätta om just detta. Att allt i naturen lever på sina villkor och utifrån sina förutsättningar. Rovdjuren är inte onda, utan bara hungriga.

Och apropå hunger. Naturligtvis finns det ett avsnitt om att mata vinterfåglar och ett om att sätta upp holkar…

Boken avslutas med några sidor kortfakta. Här kan den som vill försjunka längd och kännetecken, i antal ägg och hur länge fågeln ruvar, arternas livslängd och utbredning. Ett siffernötande som jag tror att många uppskattar.

Vad gäller målgrupp så tänker jag att den här boken vänder sig till ungefär alla. Kan man inte själv läsa texten så får någon hjälpa en. Har man å andra sidan blivit väldigt vuxen kan man behöva ett barn att hålla i handen och låna nyfikenhet av när man ger sig ut för att leta efter mesarna.

Ja.

Jag önskar att det vore jag som gjort boken. Då skulle jag ha tagit den med mig när jag träffar lågstadieklasser och där hade den gjort succé!

Stora Mesboken

Text Stefan Casta, bild Staffan Ullström

Opal förlag 2013

ps, Stora musboken är alltigenom lika underbar…

p ps, jag sträckläste boken och när svartmesen dök upp vid fågelbordet någon dag därefter kände jag igen dem med en gång!

Jessika Berglund