Om hästböcker, hästar och läsning i allmänhet…

När jag var liten och ibland var hemma från skolan för att jag var förkyld brukade min mamma gå till antikvariatet. En stor hög med böcker hade hon med sig hem. Hon visste precis vilka jag ville ha. Böcker som handlade om hästar. Oftast blev det Wahlströms hästböcker. Smala, små, med röd tygrygg. Tummade och slitna var de, smutsiga. Lästa många gånger av barn före mig. Det gjorde mig ingenting att de var nötta. Ibland fick jag med någon som jag redan hade. Inte heller det gjorde något. De kostade bara en krona styck. En krona för den outsägliga njutning som det innebar att lägga sig på mage på sängen och läsa, läsa.

 

Jag läste alla jag fick tag i. Jag läste om Lotte, om Soffi, om Pysen och Britta och Silver, om Hästflickorna, om Jill i sadeln och om Fia i Ponnyklubben. Jag läste om barn på ridläger, på tävlingar, om fattiga flickor som kämpade för att lära sig att rida och som räddade magra, smutsiga ponnyer, som tvättade dem och byggde egna stall och lyckades infria den största drömmen av alla. Drömmen om en egen häst.

Kanske förverkligades drömmen om den egna hästen lite grann för mig i alla de där sidorna. Och kanske var det också då som mitt intresse för att läsa väcktes på allvar. För det var nog då den började, den där jakten på intressanta böcker, som då var hästböcker, men som blev böcker om barn och ungdomar och vuxna, om kärlek, om besvikelser, hopp, vänskap, frihet och längtan, ja, om allting. Ibland kan jag fortfarande hamna i en sådan där period som jag hade när jag bara läste hästböcker, fast nu har jag perioder då jag bara läser böcker av vissa författare. Vissa författare, bara vissa, för de flesta tycker jag gör sig bäst om man läser dem lite då och då. Lagom utspritt.

Jag kommer ihåg att i början av 1990-talet, under lärarutbildningen, hade jag en period då jag läste Moa Martinsson, alla jag fick tag i. I skolan talade vi om slukaråldern och jag minns att vår lärare frågade om några av oss kunde komma ihåg om vi befunnit oss i slukaråldern som barn. Jag kunde jag bara nicka och tänka: OM jag gör?! Jag är ju fortfarande kvar i den!

Kärleken till böcker och läsning har jag kvar. När jag har lånat eller köpt en ny bok kan jag fortfarande känna den där härliga förväntan jag hade som barn när jag fick en ny hästbok och precis skulle börja läsa. Ingenting liknar just det.

(Fick jag någon häst då? Ja, till slut stod han väl där i stallet, Sigge, med bruna ögon, stjärn och svart ostyrig lugg. Och kärleken till hästar, den finns förstås kvar, också den.)

Av Helena Karlsson