Intervju: Lisbeth Pahnke Airosto

Idag kommer en intervju med Lisbeth Pahnke Airosto, författare till hästboksklassikerna Britta och Silver och sedan många år tillbaka journalist på tidningen Ridsport.


Britta och Silver-böckerna har lästs av flera generationer av hästflickor och är fortfarande populära. Hur gick det till när du började skriva på serien? Vad var drivkraften i skrivandet?

- Jag läste alla hästböcker som fanns och de flesta var översättningar, som till exempel Jillböckerna och Svarta Hingsten. Det kändes som om de var så långt från min egen verklighet, dvs “tjej på ridskola som längtar efter egen häst”, så då bestämde jag mig för att skriva om min verklighet.

Hade du några litterära förebilder?

- Egentligen inte, men när jag tittar tillbaka så ser jag ju att jag har påverkats av andra hästboksförfattare, åtminstone i mina första böcker. Så småningom hittade jag väl en egen stil.





Du har följt hästvärlden och ponnysporten under många år, både som författare och ridsportjournalist. Ponnysporten har växt och förändrats mycket under åren. Kan du se att det påverkat litteraturen?

Du har rätt i att ponnysporten har förändrats väldigt mycket. Jag skrev om den svenska ridskolan på 1960-talet, det var nytt då. Hästboksförfattare idag skriver väl fortfarande om den svenska ridskolan (förhoppningsvis om hur det är nu). Ridskolan är “hemmamiljö” för hästboksförfattare nuförtiden. Vad man inte ser är väl realistiska skildringar av den nya generationens tävlingsinriktade ridungdomar som bor på hästgård, har fyra-fem ponnyer och tävlar varje helg, har föräldrar som är hästkunniga och som i vissa fall har vunnit både SM och internationella tävlingar. Alltså ridning och tävlande som livsstil. Tror det är svårt att skriva om, ifall man inte befinner sig mitt i det själv, eftersom tävlandet omgärdas av så många regler, som man måste känna till och ha i bakgrunden till allt som händer. Jag menar Grönt Kort, licenser, mätintyg, anmäla och betala på TDB och allt det där, som vanliga människor inte kan något om. Vad jag menar är att förr kunde man kanske skriva en hästbok om någon som hade en fin häst och tränade den i hemlighet och plötsligt dök upp på en stor tävling, anmälde sig och vann alltihop (inte min sorts bok, men det förekom tidigare, skulle alltså inte vara det minsta trovärdigt idag).

Om du tar på dig siarglasögonen en stund: Vad tror du om hästboksgenrens framtid?

Ja du, det finns hur mycket som helst att skriva om, så det är klart att det finns en framtid. Men det behöver inte brinna i stallet, och hästarna behöver inte hoppa 1.50, och den värsta och elakaste hästen blir inte en snäll ängel när den ängsligaste och räddaste lilla ridungen tar hand om den. Sedan tycker jag väl att man kan låta en hästbok vara en hästbok och inte bara ha hästlivet som “kuliss” när man egentligen vill skriva om andra problem – samtidigt är ju inte hästvärlden en isolerad värld, det finns skola och familj och vänner och allt annat också i en människas liv, det är bara en fråga om vad man vill betona i sin bok.

Vad vill du ge för råd till unga författare som vill skriva om hästlivet idag?

Vet inte om jag är den som kan ge några råd – var och en måste skriva på egen känsla. Men det är förstås viktigt för trovärdigheten att fakta är rätt, dvs inga fuxar med svart man och svans... Sedan tror jag att det är viktigt att skapa en “egen värld”, där läsaren kan befinna sig, en egen värld mellan pärmarna på boken så att säga. Om man skapar den där egna världen med äkthet och känsla, så blir liksom handlingen lite underordnad. Själv tycker jag om böcker som man kan “befinna sig i” om du förstår hur jag menar, böcker som man läser allt saktare mot slutet för att man inte vill att de ska ta slut.
En sak till, unga författare har ju den fördelen att de befinner sig mitt i “ungdomskulturen” med det språket, med SMS, med smartphones och att allt är tillgängligt hela tiden, alla går att nå alltid, så var det ju inte förr. Allt finns direkt på nätet, på Face Book, på bloggar. Så en modern hästbok skulle nog befinna sig i bloggvärlden och på nätet, tror jag. Kanske med en bloggande huvudperson. Där finns ju konflikten: vad ska man lägga ut, vad blir för personligt, vad kan vara sårande, tänka sig för innan. Det nya “nätlivet” skulle kunna integreras i en modern hästbok, eftersom så många hästmänniskor befinner sig på nätet hela tiden.