Gästbloggare: Ada Wester

Idag gästbloggar Ada Wester som har förlaget Gilla böcker och ett specialintresse för just hästböcker.

                                                   foto: Elin Aarflot

Det pratas mycket om nörderi just nu, och jag är utan tvekan en hästboksnörd. Hästböckerna har följt mig genom livet: i mellanstadiet sträckläste jag dem, på universitetet skrev jag kandidatuppsats om dem och i min bokhylla trängs större delen av den svenska utgivningen, från femtiotalet och framåt. Om du frågar mig om intertextualitet i svenska hästböcker får du en timmeslång föreläsning, inte för att jag tror att du skulle fråga mig om just det, men ändå. Om du frågar mig om hästböcker i allmänhet kan jag ju alltid vinkla ämnet åt det hållet. Intertextualitet är alltså det fina ord som betecknar samtal mellan texter, när man i en bok refererar till en annan bok. Och i svenska hästböcker händer det ofta. En period ledde jag en hästbokscirkel på ett bibliotek, tio tjejer i åldern nio till tretton träffades varannan vecka för att diskutera böcker som jag valt, utifrån frågor jag förberett. Jag påpekar att det var jag som valde böckerna och förberedde frågorna, för jag tror att detta påverkade samtalen mycket. Vi pratade nämligen ganska mycket om intertextualitet … Och jag minns att jag tänkte, att mer belästa inom en genre än de här tjejerna är inom hästböcker, kan man knappast bli. Vi analyserade författarnas blinkningar till andra verk, deras inspirationskällor och hur de förhöll sig till genren – och tjejerna hade läst varenda bok som nämndes, fattade vilka böcker som anspelades på, även om titeln inte stod utskriven. Likt en litteraturvetare på forskningsnivå hade de hela genren i sina händer.

 

Min största hästboksförälskelse är Ruby Fergusons böcker om Jill. Som barn läste jag dem om och om igen, framför allt bok nummer två, Jill stallflickan, i vilken Jill tillbringar ett sommarlov hos sin moster och för att råda bot på hästlösheten öppnar ett uthyrningsstall. Det finns en scen när Jill blir vittne till en hästmisshandel och oerhört kavat och moralisk tvingar ägaren att sälja den misskötta ponnyn till henne, och betalar med pengar som var till något helt annat. Det är nog den bokscen som jag läst flest gånger i mitt liv, vilket naturligtvis påverkat mig som människa. Det är ju en sån person man vill vara!

När jag nyligen börjat läsa litteraturvetenskap på universitet och utforskade litterära aspekter som intertextualitet, intratextualitet och metafiktion, var jag inne på ett antikvariat på jakt efter en eller annan klassiker. Istället gick jag därifrån med ett ex av just Jill stallflickan, som jag sedan med bävan läste om. Inte kunde den väl vara så bra som jag mindes den? Den var bättre. Den var nämligen full av exakt det som jag just analyserade hos Denis Diderot och John Fowles. Glidningen mellan fiktion och verklighet, oskicket att påpeka för läsaren att detta är en bok som du läser, den fiktiva författarens åsikter om sanningshalt och skrivprocess. Jill skriver nämligen sina böcker själv, och tillägger gärna att hennes mamma, en framgångsrik författare av gulliga barnböcker, kommer att stryka ett tjockt svar streck över den eller den utsvävningen, innan boken går i tryck. Hästar och litteratur, hästböcker i hästböcker, skrivandet som ett sätt att förhålla sig till verkligheten. Och det i en genre med så låg status, som av många anses som kommersiell, kanske till och med banal?

Det finns mycket jag älskar med hästböcker, det handlar naturligtvis om hästarna och ridningen, men kanske i ännu större utsträckning om de hierarkier som uppstår i ett slutet samhälle. I ett samhälle styrt av kvinnor. I en värld där det som förväntas av små flickor är mod, envishet och kroppsstyrka. Och huvudpersonen samtidigt förhåller sig till läsning och skrivande. Kan det bli bättre?

 

/Ada Wester