Pojkarna.

Den här veckan presenterar vi de böcker som är nominerade till Augustpriset i barn- och ungdomsklassen. Och vi bad Sofia Nordin skriva om Jessica Schierfauers bok Pojkarna. Sofia är vår kollega i Stockholm och hon var själv nominerad både i fjol (Det händer nu) och i förfjol (Natthimmel).
På måndag får vi veta vem som får priset!

Så här skriver Sofia;

Jag tycker mycket om Pojkarna av Jessica Schiefauer. 

Jag tycker om språket och karaktärerna – de vrånga, rädda, mjuka, hårda karaktärerna och deras försök att ta sig igenom tillvaron utan att gå sönder. 

Det är Kim, Momo och Bella, som alla är ganska olika, men delar en stark vänskap. 

De delar oviljan att ställa upp på de villkor som världen verkar erbjuda dem: en härskarordning där pojkar tar och flickor ger, där vuxenlivet är fantasilöst och leken är något man måste lämna bakom sig.
När flickorna upptäcker att nektarn i en mystiskt blomma i Momos växthus kan förvandla dem till pojkar reagerar de olika. 

Momo och Bella vill snart tillbaka till sina vanliga kroppar, sättet de är vana att bli betraktade på. 

Bella är nog mest av allt fascinerad av det botaniska undret som är blomman, men Kim vill bara ha mer. 

Hon vill leva pojklivet. 

Hon vill ha den starka kroppen som ingen tittar på som om de ägde den. 

Hon vill äga världen.
Jag tycker också om Schiefauers blick på både naturen och stadslandskapet. De är mystiska, självlysande platser, fulla av en sorts sorg, en längtan som både skaver och lugnar, om vartannat. Allt är fullt av obändig växtkraft – kroppen är full av växtkraft, Momos växthus är fullt av växtkraft, hela tonårslivet dunkar och spränger sig utåt.
Möjligen hade jag önskat mig en längre bok, att jag hade fått följa huvudpersonerna under en längre tid, fått se dem utvecklas och älska och sörja lite mer. 

Kanske hade jag också önskat mig en lösning – att de skulle få hitta sanna sätt att äga världen också i sina flickkroppar. 

Men det är väl en önskedröm som sträcker sig långt utanför själva boken, och kanske inget som går att ge svaret på inom ramen för en ganska kort roman. 

Men man kan ju få drömma.

/Sofia