Och nu är det ett tag sen jag läste, i somras var det, men färgen hänger kvar och tystnaden.
En stor tystnad fast uppblandad med vindar och hav och fylld av en stark längtan både efter det som sägs och det som inte sägs.
Fastän man så gärna vill höra det sägas.
Torvi är 14 år.
Han pratar inte med sin pappa.
Eller om det är pappa som inte pratar med honom, i många långa år är det så och sen en dag är pappan död och ska begravas och Torvi åker till Island för att vara med.
På Island finns det som en skugga kvar efter pappan. Rösten ligger bevarad i telefonsvararen, Torvi ringer och ringer. Han letar och finner småbitar och minnen både av pappan och av sig själv, kanske finns det möjlighet till försoning också? Kanske är det en ganska ljus historia, ja det är det.
Och det är ljusa färger fast dragna åt det svarta och gråblå, i min läsning är det så.
Jag tänker på berättelsen och ser vattnigt dimmiga toner av sepia och indigo framför mig och som av en händelse är det precis de färgerna jag just målat med, allt flyter ihop.
Det är spännande också att allt utspelas på Island. På Heimeay faktiskt och det strora vulkanutbrottet som jag minns från nyhetssändingarna när jag var barn finns med som levande minnen på ön. För mig är Island en sagoplats jag alltid velat resa till och här är det en alldeles vanlig plats men samtidigt lågmält magisk.
Jag tycker om den här boken.
Och det är det fler som gör, tex Sanne Näsling och Stina Nylén.
Boken heter alltså I den tysta minuten mellan och är skriven av Viveka Sjögren. Hon är även verksam som illustratör och har tidigare skrivit bilderböcker. Det här är hennes första ungdomsbok, den är utgiven på Kabusa och den är nominerad till Augustpriset i klassen barn- och ungdomsböcker.
På måndag får vi veta hur det går.
Jessika Berglund
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar