Erena är en mogen kvinna. Som barn sändes hon och en bror till sin morfar för att få en traditionella maorisk uppfostran. Om detta skriver hon i första delen av sin självbiografi Flickan från Aotearoa. (Aotearoa är ursprungsfolkets namn på Nya Zeeland.) Boken ingår i projektet Världsberättare. Erena drivs av en vilja att föra det maoriska kulturarvet vidare till vår tids unga.
Ludvig går på Stavreskolan i Trollhättan, en skola som har deltagit i Ung berättare. Ludvigs bok heter Min morfars uppväxt och är en rak och läsvärd skildring av barndomen och ungdomstiden för en svensk man född 1924. Boken är rikt illustrerad. Femtio kronor kostade boken, och det var väl använda pengar.
Dags för reflektion! Det blir allt lättare för envar att ge ut en enkel bok. Fotoböcker om den egna familjen är mycket vanligt förekommande. Projekt som Världsberättare och Ung berättare går ett steg längre på vägen mot litteratur av intresse för andra än de närmaste. Betyder detta något för litteraturen, läsandet och/eller oss mer professionella författare? Vad i så fall?
Den frågan undrar jag över. Kanske vill någon ta upp tråden i kommentarerna?
Janne Ollars
4 kommentarer:
En angelägen fråga som känns dubbel för oss som har författande som yrke. Det är alldeles underbart ur demokratisk synvinkel och säkert en stor glädje för många som längtar efter att uttrycka sig. Problemet är naturligtvis kvaliteten och det är inte lätt för människor utanför bokbranchen att orientera sig i bokfloden. Hur ska man hitta bra böcker som fått en redaktionell genomgång? En utmaning för förlagen! Och min gissning är att det kommer att bli ännu snårigare när mängden e-böcker ökar...
Tack för intressanta inlägg från Värmland!
/Maud
Just! Priserna för e-böcker kan också pressas så lågt att alla och envar har råd att köpa långt fler e-böcker än man har chans att läsa under ett liv. Googlande har revolutionerat vårt sätt att söka fakta. När konstruerar någon motsvarande tjänst för att hitta litteratur som kan intressera en FRITT FRÅN KOMMERSIELLA baktankar?
Janne Ollars
Jag kommer ihåg en liknande debatt i mitten på 80-talet. Jag gick en skrivarkurs då och där debatterades ett projekt som hette liv i Sverige, ett projekt där man försökte få vanliga människor att skriva böcker om sina liv. Minns en författare som då sa att alla människor faktiskt inte kan bli författare, att författarskap är en konstart. Men på samma gång menade samma författare att varje människa kan skriva åtminstone en roman, romanen om sitt liv.
Så är det nog.
Plus att skriva är en sak, läsa en annan. Även om alla skriver romanen om sina liv är det inte säkert att de finner läsare, de kanske inte håller för det. Och då är utgivning i små och egna upplagor rätt bra.
Sen tänker jag på att vi faktiskt redan HAR möjlighet att läsa långt fler böcker än vi hinner i livet, nämligen ungefär alla som finns. Om vi går till biblan nämligen.
Ibland tycker jag att det pratas oroväckande lite om biblioteken som ett ställe att hämta sin läsning på, även när man är vuxen.
För oss som författare är utgivningen fortfarande snårig, oöverskådlig och ekonomiskt utlämnad, men för den som vill läsa finns alla möjligheter.
Skicka en kommentar