I går, tisdag, var jag i Storahögaskolan och besökte årskurserna 2 och 3. Jag älskar att möta mina läsare. De är inte så långa men desto mer entusiastiska. Vid det här laget har jag hunnit med att besöka mer än 500 barngrupper (15 år, cirka 10 dagar per år, 3 - 4 grupper per dag), men det är fortfarande lika kul. Det hjälper mig minnas att mina läsare inte arbetar på kulturredaktioner utan är 120 - 160 centimeter långa och älskar att rulla runt i sand.
De unga läsarna följer mig in i Vattenkullen, den märkliga kulle som först består av vatten i en jättebubbla på marken för att sedan förvandlas till en kulle av modell prinsesstårta: tunn grön marsipan/gräsmatta på utsidan och gott gojs/en magisk sagovärld inuti. Sedan spelar vi teater. Jag spelar farmor och mamma, och några av mina läsare spelar Karl Gran, polis och annat. Vi skrattar. Pedagogerna i barngrupperna blir på väldigt gott humör när deras elever skrattar. Ingen slår personalen bland unga skolbarn i grenen Att-glädjas-med-andra.
Men vi gör mer än skrattar och leker - mina läsare ställer kloka frågor, och vi diskuterar hur man skapar berättelser, hur man beskriver och vad det kan vara för glädje/nytta med att skriva påhittade berättelser.
Det är nog faktiskt som så, att jag har roligare när jag träffar mina läsare än när jag skriver för dem.
Janne Ollars
4 kommentarer:
Lysande: "Det hjälper mig minnas att mina läsare inte arbetar på kulturredaktioner utan är 120 - 160 centimeter långa och älskar att rulla runt i sand." Så sant, så sant.
Och så låter det jätteroligt att litteraturen får levas ut i teaterform när du är på besök!!
Vad roligt det verkar, önskar att jag var 120 och befann mig på en skola nära dig! Det är kul att läsa om hur andra gör sina besök och varför. Ditt inlägg igår var också spännande. Böcker kan ju användas på många sätt.
Tack för att du delar med dig:-)
Ja, just det ja, det är bra att skratta!
Härligt! Vill också vara med, trots mina 175 centimetrar...
Skicka en kommentar