Kärlek och sorg

Astrid Lindgrens "Allrakäraste Syster" grep mig så starkt när jag var liten. Och fortfarande tycker jag mycket om den. Det här exet med bilder av Hans Arnold hittade vi på bakluckeloppis för några år sedan.

Det visade sig att mina barn också fann den förtrollande och läs-igen-och-igen-värd. Jag tror det har att göra med detta att kärlek och sorg ligger så papperstunt intill varandra.


Själv funderade jag en del på syskonlängtan när jag skrev "Vitas hemlighet". Vita längtar ju så efter sin lillebror som snart ska födas. Problemet är att han ska födas i Italien, så hon kommer att få träffa honom alldeles på tok för sällan! Men hon upptäcker att hjärtat kan fyllas med syskonkärlek oavsett dna-släktskap, och hittar en lillebror alldeles i närheten:



Bild: Maria Nilsson Thore

"Vita tar Simon i handen och går ut i hallen. Hon ställer honom framför sig och tittar på dem tillsammans i spegeln. De har samma chokladfärg på håret. Fast Simons är lockigare. Vitas huvud sticker upp bakom honom. Hon lägger kinden mot hans och ser att deras ögon har nästan samma färg. Hans kind är len som en semla och han känns lika ljuk som ett gosedjur när hon kramar honom om ryggen och ler in i spegeln.

- Vi leker at jag var din storasyster, säger hon.

- Ja, säger Simon, och jag var din lillebror."

(utdrag ur Vitas hemlighet, Rabén & Sjögren)

Inte undra på att Vita blir förkrossad när Simon en vacker dag är borta! Kärlek och sorg. Att öppna sig för kärlek är att riskera sitt hjärta. Det är mer än slagdängornas hjärta och smärta. Det är på allvar.