Ni har inte en aning om hur mycket man har att göra som pensionär! Nej, det är klart, pensionär på riktigt är jag inte, eftersom jag fortsätter att skriva, men jag är 69 år och har börjat ta ut min pension. Mina två barn har skänkt mig fem barnbarn som fyller många av mina dagar, om inte alltid med sin direkta närvaro, så är de i alla fall med mig i tankar och känslor. Relationerna till barnbarnen är kanske inte lika djupa som de till barnen, men lika känslomässigt berörande.
Nu över helgen har min man och jag varit ute och motorseglat med de tre äldsta barnbarnen, Ask, 7 år, Orvar, 5 och Görel 3. (Man kan inte klaga på den fornnordiskt inspirerade namnfantasin!) Vi var helt utmattade på söndag kväll. Så många sockar och tröjor som skulle hittas, så många sagor att läsa, så många lekar att leka, så många bilder att måla. Ja, utmattade och glada. Glada över att vi ändå orkar, över att vi finns med och är efterfrågade av de små. Kanske rent av älskade? Idag ska vi umgås med de andra två barnbarnen, Doris 2 år och Valdemar 4 månader. Doris är inne i en intensiv språkutvecklingsfas. Det ska bli spännande att lyssna på henne idag.
Men lite annat hinner jag också med. Skriva, hitta på förstås! Och läsa! Tänk om någon sträng gudom plötsligt dök upp och sa så här till mig: ”Nu Britt, måste du välja mellan att skriva och läsa! Du får bara ägna dig åt ettdera.” Då tror jag att jag skulle vara tvungen att lägga skrivandet på hyllan. En skamlig bekännelse av en författare. Berätta inte för någon!
Igår träffade jag några väninnor som jag i mejl-listan kallar för ”Läsarna”. Vi träffas med ett par månaders mellanrum på Café Längtan på Hönö och pratar om en bok som vi läst. Igår var det Andningsgunga av Herta Müller, en mästerlig bok som det var en plåga att läsa. Kanske jag har blivit förstörd av barnlitteraturens relativa idyll och inte kan tåla den bistra verkligheten? Hur som helst är samtal om böcker alltid givande, så också igår. En läcker plommonkaka och en kopp kaffe till gör inte njutningen mindre.
Britt Engdal
3 kommentarer:
Jag försökte läsa Flackland för 10-15 år sedan men tyckte inte om den. Jag gör ett försök med Andningsgunga i stället!
Jag brukar också klura på den där, att tvingas välja mellan läsa och skriva. Ojoj…
Dom hör ju liksom ihop och det ena väcker lusten till det andra. Som ett samtal. Det vore som att få välja mellan att prata eller lyssna, antingen måsta vara tyst resten av livet och bara tålmodigt höra på vad alla andra sa. Eller prata på i sin egen evighetsmonolog… Jag vet inte vilket jag skulle ta...
Du får pensionärslivet att låta verkligt lockande!
Skicka en kommentar