En av böckerna hette Kommissarie Maigret.
Jag kunde ingen franska utan antog att namnet uttalades på svenska: Maj-Gret.
Det var så häftigt, tyckte jag, med en kommissarie som var kvinna och hette Majgret.
Så var det förstås inte, förstod jag så småningom, kommissarien var man, liksom alla andra poliser, alla cowboys, busfrön och allmänt coola personer.
Kvinnorna hade bahytt och satt i täckta vagnar, eller var prinsessor som räddades av prinsar, eller stod på stolar och skrek för att de sett en mus, eller svimmade när monstret närmade sig istället för att springa som varje vettig människa skulle ha gjort...Och alla hade lång klänning.
Jo, Pippi Långstrump fanns ju, men hon var mer en naturkraft än en flicka.
Och George i Fem-böckerna förstås, men på något vis var hon bara en " wannabeboy"...
Enid Blyton i 50-talsskrud:
Ja, var var alla brudarna?
Var var förebilderna?
Man var vilsen och man visste inte vem man borde vara. Bahytt och lång klänning ville man inte ha. Sitta i ett hörn och brodera ville man inte göra. Så vad återstod? Att vara som killarna. I tioårsåldern klippte jag håret kort och klädde mig i jeans och rutig skjorta, men det funkade inte heller riktigt.
Hur är det för flickor som växer upp idag?
Visst har de fler förebilder att välja på, i böcker och tidningar och på TV? ( Lägg märke till den vädjande tonen i min fråga - jag VILL att de ska ha det!)
Som människa är man barn av sin tid men som barnboksförfattare försöker man tänka i nya banor när man hittar på nya figurer och huvudpersoner. Hela tiden måste man ställa frågor till sig själv: Måste den här personen vara flicka? Kan det inte vara en pojke istället? Eller tvärtom.
Men det är svårt - präglad som man är av sin egen uppväxt och den tidens värderingar glider man lätt in i gamla invanda spår. Därför är det bra och viktigt när andra påminner en.
Jag önskar att vi istället för "han" och "hon" hade ett ord, som finskans könsneutrala "hän". Jag har märkt att jag gärna kallar alla könlösa figurer ( gosedjur och liknande ) för "han", där skulle "hän" passa perfekt.
När det gäller genus i barnböcker finns det hur mycket som helst att säga. Det viktigaste är kanske ändå att vi är medvetna om saken och att vi pratar med barnen om den. Jag brukar fråga barn i skolan om de tror att Harry Potter skulle blivit lika känd om han varit en hon och hetat Harriet Potter. De flesta svarar ja efter att ha funderat en stund, men jag är inte så säker...
Lena Arro
3 kommentarer:
Jo, man måste tänka efter lite, det tycker jag också.
Sen får man såklart komma fram till det man själv kommer fram till och berätta den historia man ville berätta. Men det är ganska rimligt att fundera lite kring valet av personer, händelser och platser. Vem och varför?
Jag vill gärna se även barn och ungdomsböcker som fristående, självständiga konstverk och självklart är de (oftast) det, men samtidigt är det också som ett brev, ett meddelande till läsaren. Vi berättar för läsaren om världen och då tycker jag att man ska fundera lite kring vad man berättar. Inte som att vissa saker är bättre eller mera rätt än annat, men så att JAG berättar en historia som JAG kan stå för.
Att den världsbild jag förmedlar stämmer med den jag VILL förmedla.
Om jag tycker att det känns helt okej med broderande och viljelösa bahyttflickor sådana som de verkade te sig i dina föräldrar bokhylla, Lena, så okej. Då berättar jag om dem. Men OM jag skulle vilja att mina figurer på något vis kan komma till användning i läsarens liv, och betyda något lite mer än bara just för stunden så måste jag ju tänka mig ganska noga för.
Svårt...
Jag upplever inte detta som regler att hålla sig inom, eller begränsningar av det tråkiga slaget utan jag tolkar det som en klart spännande utmaning. En uppmuntran att göra mesta möjliga av materialet - vad det nu består av.
Det kanske är som Caroline skrev om förut om kulturella arv. Att vi har lärt oss nånstans hur saker kan vara, kanske i vår barndoms litteratur till exempel. Och det är en rik källa att ösa ur och använda på nya sätt när vi skapar. Men allt kanske vi inte vill ösa upp igen och föra vidare... Så bahyttflickorna kanske vi om vi är medvetna och tänker låter ligga kvar ihop med en hel del annat.
Konsten är ju inte fri. Varje tids ”fritt” skapande konstnärer återskapar sin tids fördomar och normer.
Och gör motstånd mot dem.
Och med tanke på det kanske man vill tänka lite. Och kanske får man lust att utforska något annat.
Om man vill.
Men… det får inte bli ännu en plikt att uppfylla. Vi barn och ungdomsförfattare kanske är väl duktiga ibland, och kanske är säcken med saker vi känner att vi behöver lära ut och göra rätt så stor och att det blir som en mur, eller kateder, mellan författaren och läsaren. Och man glömmer bort vad det egentligen handlade om.
Jag ger uttryck för något som är viktigt för mig - hoppas det berör dig.
Ja precis,tack båda två, det får inte bli en säck att kånka på, utan en utmaning. Det är inte bahyttjejerna i sig jag vill åt utan den omedvetna eller medvetna påverkan de - och allt annat i ens omgivning - har på en.
Skicka en kommentar