Det känns trösterikt för den med dåligt minne. Lite bildad är man i alla fall.
Men vad är det man har glömt? Och vad var det man lärde sig en gång? Vad var det som gjorde att man blev som man blev?
Allt i livet påverkar en förstås. Här har jag mest tagit fasta på läsupplevelser - några av dem jag minns:
Min Skattkammare: Här hittade jag Lasse i Rosengård av Hjalmar Bergman och blev fascinerad.
Gösta Knutsson Jag minns både rösten ( från radio ) och Pelle Svanslös och de andra katterna.
Kalle Anka som min storebror prenumererade på och som jag fick läsa efter honom. Tecknare som Carl Barks har förvånansvärt mycket att lära ut.
Mumintrollen som levde i en egen magisk värld. Mårran var så ensam och kall...
Från radio och TV: Dickie Dick Dickens, Andy Pandy, Humle och Dumle, Småstad.
Och på bio såg jag: Saltkråkan, Disneys Snövit och Lady och Lufsen - då grät jag - matinéer som Tarzan med Johnny Weissmüller och Kapten Blod med Erroll Flynn.
Allt blandades upp med Trygga Räkan och andra psalmer som vi sjöng vid morgonsamlingarna i småskolan, med hårresande historier och bilder ur Tusen och en Natt,
med Enid Blytons Femböcker,
med serier som Krazy Kat
Ja, det är några av kockarna som bidragit till soppan i just mitt huvud och förmodligen till att jag skriver så som jag skriver. På ett eller annat sätt fick de mig att älska språket och det där har aldrig gått över.
En bra sak med språket är att det är så tåligt. Man kan ta språket och knyckla ihop det till en boll, man kan dra ut det till långa strängar eller vika ihop det och klippa mönster i det. Det kommer ändå alltid att studsa tillbaka och återta den form det måste ha. Så man behöver inte vara rädd om språket men man bör förstås respektera det.
Man får hitta på nya egna ord. Min dotter hade en Polen-skopa när hon var liten och det där ordet är fortfarande ett mysterium och hennes alldeles egna.
Man får stava som en kratta - man blir förstådd ändå. Språket liksom vårt språköra är väldigt flexibelt.
Man får leka med språket så mycket man vill - det tål skämt.
En som har lekt mycket med språket är Povel Ramel. Se och hör en gammal goding här - en REN njutning att lyssna på, jag lovar.
Lena Arro
5 kommentarer:
Jag måste lägga till en sak som har med Tarzan och språk att göra. Tarzan växte ju upp med och uppfostrades av apor och lärde sig apspråk kan man anta. Men engelska lärde han sig själv med hjälp av en bok som ramlat ner i djungeln från ett flygplan. Jag har alltid undrat hur det där gick till...
Tack Lena för en mycket intressant bloggvecka!
Det samma gäller bild, de illustratörer man växt upp med speglar det bildspråk man har som vuxen. Det smyger sig in mönster, karaktärer och färger som härstammar från de bilder man som barn var förtjust i.
Jag tänker att allt det fina man fick som barn genom bilderböcker är något som man vill ge vidare men i en modernare tappning. På så vis är man ju med och förvaltar och för vidare ett bildspråksarv i den kultur som man lever i.
Tove Jansson beskriver tex.(ungefär så här) att alla barnboksmakare med aktnig vet att när man gestaltar en riktigt stor skog så målar man bara stammarna aldrig topparn och det ska vara en oändlig mängd stammar som bara försvinner längre och längre in i bilden i en något trolsk nyans av grön, ja allt ska vara grönt.
Det visste även Elsa Beskow.
Pia Lindenbaum vet och Catarina Kruusval också eller sitter det i kulturarvsgenen?
Visst är det spännande!
Tack för att jag får ta del av Dina kloka tankar, Lena.
Det är intressant, det Du skriver om att man får skapa nya ord och att språkörat är flexibelt. Jag har - både som barn och i vuxen - tvingats befinna mig långt utanför min språkliga trygghetszon dels i England, men även i tyskan (tysk svärmor och mannens släkt i Tyskland vars livshistorier är alltför intressanta för att inte samla in och enda sättet att samla in dem är att lyssna på deras modersmål tyskan och låta mitt flexibla språköra bekänna färg), samt slutligen även i italienskan. Jag kommer aldrig att glömma när jag satt i en båt på Gardasjön som enda utlänning tillsammans med min mans italienska kollegor som hade sin årliga konferens. Hur jag lyckades bli inbjuden är för min man fortfarande en gåta. Alla samtal fördes på rapp italienska och jag tror att jag förstod kanske 60 procent, men det störde mig inte. Kanske är detta det jag vill förmedla till barnen i skolorna? Att utmana kontrollbehovet; man behöver inte förstå allt. Och samtidigt så ett frö; det finns likheter mellan språken, likheter mellan människor oavsett vilket språk man använder sig av (bild, text, talat; svenska, engelska, tyska, italienska eller något helt annat). Och att man blir kreativ, oerhört kreativ, med det lilla man kan på ett främmande språk för att göra sig förstådd. Barn är experter på denna kreativitet; det vet vi alla som varit eller sett barn av olika nationaliteter på lek- och campingplatser runt om i Europa.
Tack Maria! Ja, visst är barn fantastiska, de vet inte att det är svårt med språk...
Skicka en kommentar