Måndagen den 6 september 2010
Här sitter jag och tittar på datorskärmen ombord på vår båt, s/y Littela (mitt småbarnsnamn). Det är några dagar sedan, när stormen ven som värst och regnet just slutat forsa. Jag försöker lyssna på ljuden och skriva om gastarna som tjuter ute på skären. Men det har jag ju gjort så många gånger! En gång muttrade rent av någon på förlaget att marknaden nog var mättad vad gällde ”bohuslänska sagor”. Det gillade jag inte! Fnys, typiskt stockholmare …
Att skriva ombord kan ha sina sidor. Ingen ström ute bland de där skären, batteriet tar slut. Vinden vänder, allt måste slängas undan för att byta hamnplats och rädda skeppet. Skepparen står till rors, vill så gärna ha kaffe. Och han är ju så snäll! Inte kan jag säga nej.
Det blir alltså avbrott på avbrott. Men skriver gör jag förstås hela tiden ändå, nämligen loggbok och då behövs ingen dator. Jag har skrivit loggbok i över fyrtio år för s/y Littela, från det hon var en liten Stortriss, där vi fraktade runt vår stackars babyson,(nu en 40 åring som släpar runt sina egna tre små barn i en Albin Express längs Bohusläns kuster) tills hon blev en LM32, en tung och stabil matrona, passande för pensionärer. I mina loggböcker läser man inte så mycket om vindens riktning och maskinens nyckfullhet. Nej, de handlar mer om barn, barnbarn och hundar, om mina tankar och drömmar där ombord, medan jag vaggas fram över vågorna. Vår dotter har lovat att läsa alla mina loggböcker och dagböcker när jag har dött och göra något av dem. Men den marknaden är väl också redan mättad …
Ja, visst är vi offer för marknaden. Varför hamnade jag till så stor del i LL-facket till exempel? Jo, förlagen behövde författare som skrev lättläst, eftersom de hade efterfrågan på det och jag vann en sådan tävling. Det är snart 30 år sedan. Men LL-suget verkar finnas kvar. Och jag tycker fortfarande det är svårt att skriva lättläst och avskyr oftast redaktörens ändringsförslag.
Britt Engdal
3 kommentarer:
Det låter på ett sätt väldigt lockande med avskildheten på en båt när man ska skriva.
Å andra sidan krävs det nog att skepparen är en disciplinerad och lågmäld person.
När man kryssar runt där ute bland klippor och skär i Bohuslän så gör sig i alla fall gastarna ständigt påminda. De bryr sig inte om någon marknad.
Varje kobbe, varje otäck bränning, varje gammal fyrvaktmästarbostad har sina spöken och sina berättelser. Jag älskar dem - både färderna längs kusten och spökena som hänger med.
Altarholmen - har du skrivit om den?
:) Kerstin
Altarholmen och den förfärliga historien om lotsarna som försvann i djupet - nej jag har inte skrivit just om den, men det är sådana historier som påverkat mig.
Britt
Skicka en kommentar