Möten och deras följder

Bild:Anna Walfridsson

För sju år sedan var jag på författarbesök i en skola i Bergsjön. Bland alla de ivriga barnen fanns en blyg, elvaårig flicka som hette Zen Teresa Dinha. Vår kontakt startade med e-postens hjälp. Jag fick veta att Zen kom från Irak och att hennes familj tillhörde de kristna assyrierna, en svårt förföljd minoritet.


Min hitta-på-lust blev utmanad, när jag så småningom lärde känna Zen. Hon berättade alltmer om sitt liv i Erbil i norra Irak. Där var kurderna dominerande och relationerna mellan kurder och assyrier ofta fientliga. Men Zen hade gått i skola tillsammans med både assyriska, kurdiska och arabiska barn, berättade hon. Och det hade gått bra. "Vi var ju bara barn", sa hon. De var inte del av de vuxnas konflikter.

Men på fritiden umgicks man bara med assyrier. "Fast tänk dig att du hade blivit bästa vän med en kurdisk tjej i skolan. Hur skulle det ha gått?" undrade jag. Då skulle de varit tvungna att hålla sin vänskap hemlig, menade Zen.

Så föddes idén till "Leila, flickan som inte fanns", en blandning av sanning och påhitt. Zen läste och godkände. "Allt skulle kunna ha hänt", sa hon. Leila är den påhittade flicka som de två kompisarna låtsas vara när de besöker varandra, med slöja i den kurdiska familjen, utan i den assyriska. Berättelsen slutar med att familjen flyr bort från krigshot och förföljelser, till Syrien och så småningom till Sverige, precis som i verkligheten.

Hur var det att hamna i Bergsjön i Göteborg efter ett liv i Irak? Det blev Zens och mitt samtalsämne under våra möten. När jag såg henne simma ryggsim i rasande fart i vår badvik, fick jag en idé: Teresa från ökenlandet Irak skulle lära sig simma i Sverige och bli en duktig simmare. Så kom den första idén till fortsättningsboken, Teresa sju trappor upp. Den kommer ut 2011 och är också illustrerad av Anna Walfridsson

Och en duktig simmare i det svenska samhället har Zen också blivit. Nu går hon sista året på gymnasiets naturprogram och funderar på vilken utbildning på universitetsnivå hon ska välja. Men allra helst vill hon skriva. Jag läser och ger respons på hennes långa, känsligt skrivna berättelser.

Ibland kan möten med barn i skolor och på läger ge vänner för livet. Så tror jag att det är med Zen och mig. För några år sedan ledde jag skrivardelen av ett ord- och bildläger på en av våra öar. Också då fick jag vänner för livet, hoppas jag. Det är Caisa och Sally som kommer och hälsar på mig med nyplockade ängsblommor och ber att få gå ut med vår hund. Nu är också de gymnasister, men kommer gärna hit. På bilden syns Sally och jag med våra hundar utanför vårt hus.

Britt Engdal