Jag har lyssnat till två seminarier som på olika sätt kom att handla om högläsning. I det första varnade man för obegåvade högläsare i det andra för den "präktifiering" av barnboken som tidspressade vuxna bäddar för.
Här kommer en bild på några av debattörerna. Men klicka vidare och läs mer om vad de sa, och framför allt: Vilket är ditt recept för att få fart på högläsandet i Sverige?
Här kommer en bild på några av debattörerna. Men klicka vidare och läs mer om vad de sa, och framför allt: Vilket är ditt recept för att få fart på högläsandet i Sverige?
 |
| Sassa Buregren, Viveka Sjögren, Ulf Stark & Catarina Kruusval i samtal under ledning av Janina Orlov |
På det första seminariet pratade sig bl.a. Göran Hägg, Karin Alvtegen och forskaren Susanne Ekström varma för högläsning. Men det dröjde ganska långt in i seminariet tills de berörde varför just högläsning är så viktigt. Röster från panelen:
- Lyssnaren måste själv skapa egna, inre bilder, och blir på så sätt delaktig i berättandet genom att använda sin fantasi. (Men, frågar jag mig, det gäller väl i och för sig läsandet också?!)
- Först när barnet är 11-13 kan de tillägna sig samma berättelser genom att läsa, som de kan få sig till livs genom högläsning redan när de är kanske 5-6.
De verkade också vara eniga om att det är lärares (åtminstone t.o.m. åk 6) förbaskade plikt att läsa högt, varje dag, och samtala om det lästa, och att det största problemet var en kulturfråga (det läses nog inte högt i alla klasser med samma självklarhet som tidigare) och att det finns obegåvade högläsare som gör läsningen platt och ointressant.
Jag uppfattade inte att analysen blev så särskilt mycket djupare än så.
Då kom man längre, kanske tack vare att man kom in från ett annat spår, under söndagens debatt på Litteraturscenen (se bilden). Där gällde utgångsfrågan censur av barnböcker. Ulf Stark menade att speciellt mellanåldersböcker tenderar att bli bara mysig underhållning. Och han frågade sig om denna "präktifiering" hade att göra med att vuxna slutat högläsa på samma sätt som tidigare. Läsningen överlåts så snart möjligt till barnet själv, och det bidrar till en utslätning av innehållet. De ska ju klara både avkodningen och innehållet själva!
Viveka Sjögren var inne på samma spår när hon pratade om bokhandelns förvandling till suddgummivaruhus där boken lätt blir en vara bland allt annat glitter och fluff som bör signalera "jag är mysig och jättelättläst och gullig" för att passa in.
Men det finns ljusglimtar på framtidshimlen: Specialiserade barnbokhandlar som vet vad de vill, och kan det de säljer.
- Lyssnaren måste själv skapa egna, inre bilder, och blir på så sätt delaktig i berättandet genom att använda sin fantasi. (Men, frågar jag mig, det gäller väl i och för sig läsandet också?!)
- Först när barnet är 11-13 kan de tillägna sig samma berättelser genom att läsa, som de kan få sig till livs genom högläsning redan när de är kanske 5-6.
De verkade också vara eniga om att det är lärares (åtminstone t.o.m. åk 6) förbaskade plikt att läsa högt, varje dag, och samtala om det lästa, och att det största problemet var en kulturfråga (det läses nog inte högt i alla klasser med samma självklarhet som tidigare) och att det finns obegåvade högläsare som gör läsningen platt och ointressant.
Jag uppfattade inte att analysen blev så särskilt mycket djupare än så.
Då kom man längre, kanske tack vare att man kom in från ett annat spår, under söndagens debatt på Litteraturscenen (se bilden). Där gällde utgångsfrågan censur av barnböcker. Ulf Stark menade att speciellt mellanåldersböcker tenderar att bli bara mysig underhållning. Och han frågade sig om denna "präktifiering" hade att göra med att vuxna slutat högläsa på samma sätt som tidigare. Läsningen överlåts så snart möjligt till barnet själv, och det bidrar till en utslätning av innehållet. De ska ju klara både avkodningen och innehållet själva!
Viveka Sjögren var inne på samma spår när hon pratade om bokhandelns förvandling till suddgummivaruhus där boken lätt blir en vara bland allt annat glitter och fluff som bör signalera "jag är mysig och jättelättläst och gullig" för att passa in.
Men det finns ljusglimtar på framtidshimlen: Specialiserade barnbokhandlar som vet vad de vill, och kan det de säljer.
Heja dem, säger jag, och hissar flaggan för högläsandets konst!
/Kerstin Lundberg Hahn
/Kerstin Lundberg Hahn
6 kommentarer:
Och då måste man ju nästan lägga in lite reklam här va?
http://www.bokskapet.se/
Lärare som är goda högläsare är en välsignelse! En lärare som är besatt av högläsning är en gudagåva! Jag hade en sådan ”fröken” i högstadiet. Läroplaner, existerade inte för henne Högläsning var hennes livselixir och lektionen började alltid med att någon fick hämta ett glas vatten så hon kunde ta sina tabletter. Därefter började hon läsa med mörk och sprucken röst; Moberg, Fridegårds, Karin Boyes, Ferlin, Dagerman… så lotsade hon oss igenom den svenska litteraturens godbitar med sin magiska röst – utan pekpinnar och prov. I dagens skola, där det ska mätas och bedömas med förkrympta måttstockar, vore denna typ av undervisning otänkbart – ja kanske rentav tjänstefel. För hur bedömer man något så ”flummigt” som upplevelse och inlevelse? /Andrea
Det är HÄR man skulle vilja ge en bra sammanfattning av det väldigt inspirerande seminariet vi var på o onsdags med professor Anne Bamford, eller hur Kerstin?
Hon som hade klara och vetenskapliga belägg för hur viktig konsten, kulturen och det fria skapandet är i undervisningen. Som en alldeles nödvändig motor för att få fart på den övriga inlärningen och DESSUTOM för att stärka barnens självförtroende, ge dem möjlighet att uttrycka sig, växa, utvecklas och gå vidare som ungdomar och vuxna människor.
Högläsningen är ju en del av detta.
En väldigt fin sak med högläsning är också att den ger alla samma chans.
Genom att lyssna, och kanske tillåtas rita lite under tiden, kan man få tillgång till berättelser av helt andra slag än dem man når om man ska läsa allt själv. Och kanske inte kan...
Förhoppningsvis kommer en lite fylligare rapport om detta längre fram:)
"Kanske tillåtas rita under tiden ..." skrev du Jessika. Jag tycker de ska uppmuntras att göra något med händerna under tiden. Jag kan titta på bilder jag gjorde för 25 år sen och fortfarande minnas vad de pratade om på radion.
Jag håller med ,Sassa, absolut! En gång i småskolan fick vi lyssna på klassisk musik och måla med vattenfärger. Aldrig, varken förr eller senare, har jag målat så vackert ( tyckte jag i alla fall då )Musiken kryper liksom in i en, precis som högläsningsrösten, och går ut via fingrarna till papperet - eller nåt sånt...
Bästa dagarna som jag minns det var när sonen var halvstor och vi läste i köket i samband med middagen. Han ritade och jag läste och ingen dukade av eller började diska och störa.
Själv ville jag inte rita medan pappa läste när jag var liten. Kanske för att bilderna var så tydligt där i huvudet?
"Kanske tillåtas" menar jag ju som "uppmuntras att" men man får vara lite varlig med uppmaningarna gentemot skolan är jag rädd:)
Skicka en kommentar