Är det okej med nöje utan nytta?

Diskussionen uppstår under en skrivarcirkelträff. Måste barnböcker vara nyttiga? Har barn- och ungdomsboken ett fostrande ansvar eller är det okej med ren verklighetsflykt?

Meningarna går isär. En del menar att barn- och ungdomsboken knappast har något värde om den inte på något sätt bidrar till barnets utveckling. Andra tycker att det är självklart att barn och unga också ska få läsa enbart för nöjes skull, utan pekpinnar, precis som vuxna gör.

Som litteraturvetare ser jag saken lite från båda hållen. Ja, det är sant att barn- och ungdomslitteraturen har sitt ursprung i pedagogiken, att böcker riktade till barn och unga ursprungligen hade ett fostrande syfte. Men det är i sig inget argument för att barnboken måste fortsätta att vara sådan. Litteratur är och ska vara dynamisk, den utvecklas och växer på egna villkor, vare sig den riktar sig till barn eller vuxna, och i takt med att vår syn på barn har förändrats så har också barnboken utvecklats. Många av dagens barn- och ungdomsförfattare strävar efter att förena nytta med nöje, att skriva spännande och engagerande samtidigt som de försöker förmedla kunskap av någon sort. 

Men vuxna läsare tänker sällan på vad de eventuellt kan lära sig av en bok då de väljer den. De är i första hand intresserade av att få en avkopplande och engagerande lässtund. Men när samma vuxna väljer böcker till sina barn ser de ofta läsandet med en ny blick. Nyttoaspekten vägs in. Läsandet är inte längre ett mål i sig, något mer måste till för att läsandet ska bli relevant. Det här tänket finns förstås också i skolan. Ett författarbesök är sällan bara ett sätt att väcka läsglädje, där finns en pedagogisk tanke i bakgrunden.

När jag skrev min första ungdomsbok Det går bara inte tänkte jag ofta på det här. Var min bok för banal? Vad ville jag egentligen förmedla förutom ren underhållning? Behövdes det verkligen ännu en bok om trasslig kärlek? Hade inte redan allt sagts om det ämnet? Sen struntade jag i vilket och skrev ändå, för att det var roligt och för att jag kände att där faktiskt fanns en berättelse som var värd att berätta.

Nu är det snart ett år sen boken kom ut och jag har hunnit möta en hel del läsare, både unga och vuxna. Och jag upptäckte att det som jag upplevt som en väldigt tonårig bok ofta uppskattades också av vuxna läsare, men av andra orsaker än tonåringarna.

”Din bok går att använda i undervisningen”, sa en lärare till mig. ”Den är så bra att diskutera kring. Vad händer till exempel om vi byter kön på huvudpersonerna? Om Emelie vore en kille, hur skulle hon då uppfattas? Det här väcker en massa frågor.”

Naturligtvis var det en komplimang, och jag tackade varmt för den. Men samtidigt vet jag inte om en ungdomsboks värde bör bedömas i hur väl den går att använda i undervisning. Ingen av de ungdomar som gillat boken har uttryckt det så. Ligger skillnaden i att de ser Emelie mer som en person snarare än som ett exempel att diskutera kring? Det vore i så fall fantastiskt bra för det är ju så jag vill att hon ska upplevas, det var så jag upplevde henne då jag skrev berättelsen.

För någonstans är det ju ändå det jag först och främst vill. Att min bok ska läsas av lust och glädje. Är det inte det alla vi som skriver vill? För mig blir därför alla eventuella pedagogiska och bildande aspekter mest en bonus. Men att läsa är samtidigt att leva sig in i en annan människa och någonstans vill jag tro att det alltid är nyttigt, oavsett vad berättelsen handlar om. 

Camilla Jönsson

Banal eller bildande?