Det är Fibben Hald som har illustrerat.
Arvid i boken är en gammelmorfar som är så urgammal att han bor på ett äldreboende. Asta är kanske 6 år och brukar hälsa på honom. Hon är med när han dör också, och sen på hans begravning. Boken är skriven för 16 år sedan. Jag kanske skulle skriva en ny bok om en annan urgammal gammelmorfar som måste bo ensam hemma i sin lägenhet fyra trappor upp utan hiss trots att han inte kan stå på sina ben och inte vet vad han heter?
Men det är en annan historia. Den här, om Arvid och barnbarnsbarnet Asta, har illustrationer inne i boken. De är svartvita, gjorda i blyerts tror jag, och väldigt dystert verklighetstrogna, tyckte jag i alla fall när jag först fick se dem. De var inte alls vad jag hade tänkt mig. Jag hade tänkt mig mycket rosa och guld och änglar och sånt, som att döden var ett underbart äventyr i sockervaddsstil. Så ligger Arvid lik där i svartvitt! Hur osminkat realistiskt som helst.
Så jag dristade mig till att skriva ett brev till min förläggare för att klaga. Och fick till svar:
"Jag har då aldrig under mina 40 år i förlagsbranschen refuserat en etablerad konstnär för en debutants skull. Och det skulle aldrig falla mig in att göra det den här gången heller."
Så det var ju bara att bita ihop och sura i sin enskildhet. Tills jag plötsligt en vacker dag insåg att bilderna var fantastiskt ömsinta och vackra! Och att boken var hur fin som helst. Det var bara det att den inte blev den bok jag hade tänkt mig. Det blev en annan. Och den blev ju inte ett dugg sämre för det.
Kristina Westerlund
5 kommentarer:
Ja, omslaget känns väldigt ömsint tycker jag.
Nyligen läste jag om en ett försök i en skola där äldre går och äter tillsammans med barnen. En dietist hade genomdrivit det och det verkade slå väl ut. De äldre fick vettig mat, möte över generationsgränser + lugnare stämning i matsalen. Genialt tyckte jag, så det finns hopp nu också. /Pia
Vilken tur att du kunde se det till slut i alla fall! Det är väl lite som kill-your-darlings, släppa taget om det som ligger fast. Man blir blind. Men hur ska man veta att man inte råkar ut för dåliga rådgivare?
/Sassa
Fast ändå... Inte är det väl självklart att den etablerade konstnären alltid har bättre idéer och mer rätt än en debutant? Nu blev det bra, men det hade lika gärna kunnat vara en katastrof och då satt du där med din fina idé...
Jessika
Ett snorkigt svar tycker jag särskilt med tanke på att man själv(iallafall jag har många egna inre bilder under skrivandets gång). Sen handlade de tinte i det här fallet om bra eller dåligt, refuserad eller inte utan om en känsla.
Det var skönt att det blev rätt för dig iallafall. Det var också bra att du skrev det där brevet om vad du kände.
Jomenvisst. Det blev en bra bok. Och den andra finns inte ännu, så den finns kvar... Jag tänker vad bilderna gör skillnad. Samma text men med olika bilder, det blir en helt annan kontext, en helt annan bok. Variationerna är nästan oändliga.
Nu ska vi se om jag kan publicera den här kommentaren eller om jag är en robot igen...
Skicka en kommentar