Om gamla för unga och om livet som tar slut

Här hälsar Asta på hos gammelmorfar Arvid. Han har geléhallon och Kungen av Danmark i byrålådan. Asta bjuder dem båda.

Men Arvid kan inte bli hur gammal som helst. Här har han kommit till ro. Och det är den eviga vilan vi pratar om.

Här är begravningen. Asta sitter längst fram till höger. Det blir kalas sen, Arvids avskedskalas med tårta, men just här är det ganska tungt.

Fast en ängel fick jag i alla fall i min bok.

Jag jobbade som dagmamma när jag skrivit detta, mitt första manus som just blivit antaget och jag hade fått bilderna av Fibben Hald i brevlådan samma dag.
Vi satte oss i läshörnan, tre femåringar, två treåringar och två tvååringar och så läste jag.

De var alldeles tysta, allihop, även de små. Jag läste från början till slut utan ett enda avbrott, de var alldeles stilla, varenda en.
Sen när jag läst slut var det tyst ytterligare några sekunder och jag undrade förstås om jag gjort något jag skulle ångra, men så bröt applåderna ut!
De applåderade både länge och väl och det var alldeles högtidligt alltihop.

De äldsta hade förstått att detta var något mycket viktigt för mig och de var så stolta och glada för min skull. De yngre begrep också, att detta var något mycket märkvärdigt både när det gällde ämnet och att jag på något sätt hade med saken att göra.
Det är ett av de allra finaste ögonblicken i mitt liv, som jag delade med dem. Jag undrar vad de minns, de är vuxna nu.

I alla fall, sen började frågorna. Det blev ett ganska bra samtal. 

Kristina Westerlund