Det är ingen uppoffring direkt för jag gillar jobbet. Man rör på sig hela tiden till skillnad från när man skriver. Jag hade tjänstledigt ett år och skrev bara, då fick jag ont i ryggen. Och boken jag skrev då är fortfarande inte utgiven...
Kolla nyckelknippan på bilden. Varje nyckel går till en dörr och bakom den dörren finns en människa. Och den människan har levt i nästan hundra år, ja vissa har levt mer än hundra år. Fatta vilken skatt!
Jag ser hur de bor, på deras fotografier, böcker de läst. Ibland hinner vi prata. Förstå vilka berättelser!
Kvinnan som vallat kor som liten, som frös så om fötterna för det kom snö och hon hade inga skor. Men hon kom på att hon kunde kissa på dem och då blev de varma!
Och den gamle sjömannen: "Fyra gånger blev vi torpederade, fyra gånger hamnade vi i vattnet, men den fjärde gången överlevde jag... Men utanför Labrador var det jävligt kallt!"
Jag har alltid gillat gamla människor. Gör barn det nu?
När jag var barn hängde jag gärna med farmor och mormor, ville höra dem berätta om dem som var ännu äldre. Lärde mig namnen: Augusta, Josefina, Kristina... Och så farmors fnitter när jag kallade dem vid förnamn utan att säga tant. Så förbjudet vanvördigt, det var ju hennes svärmor och gamla mostrar, så gamla och respektingivande, men sen länge döda, vad kunde de göra? Klart hon måste skratta.
Jag brevväxlade med farmor. Jag skrev om mitt och hon berättade om sitt. Och på somrarna var jag där en vecka med en kasse böcker och fick vara precis som jag var.
Det var kanske därför jag svarade som jag gjorde när farmors väninnor undrade vad jag ville bli när jag blev stor:
"Jo, jag ska bli gammal och klok", sa jag.
Och det jobbar jag fortfarande på.
Kristina Westerlund
6 kommentarer:
Du är ju rätt klok redan, men bra kan ju bli bättre : ) Jag tror barn gillar gamla människor nu också men jag är inte säker på att gamla människor förstår det alltid.
Riktigt fint skrivet, Kikki! En sån hemtjänst vill jag ha när jag blir gammal, en som ger tid att lyssna.
Kram/Sassa
Fint berättat! Jag tyckte också om gamla när jag var liten, just det att de visste hur det var för längesedan. Det är synd att alla generationer ska leva så skilt från varandra som vi gör nu!
Catharina Ståhlgren
Vilken nyckelknippa! Och varje nyckel ett människoöde. Tanken svindlar.
Härlig text! Kombinationen farmor och fnitter gillade jag! Att de både kan fnittra och gapskratta vet jag ju redan, glömmer bara bort ibland att det numer är jag själv och väninnorna som tillhör farmor-släktet. Åren går men barnet inom oss består och lurar oss så hejdlöst i skratt.
En rosnyckel!
...sa Inger L
Skicka en kommentar