Tema fantasy - Niklas Krog

Min första – och hittills största – fantasyupplevelse hade jag när min mamma läste Bröderna Lejonhjärta för mig och min bror. Jag minns att jag bara låg i sängen och gapade. Och grät. Så där fick man väl inte skriva för barn?!
Men det fick man. Och det är jag glad för.

Sedan läste jag själv Edgar Rice Burroughs böcker om John Carter och älskade dem också. Fullt ös medvetslös. I dag håller inte John Carter längre, men det gör Bröderna Lejonhjärta. Även om jag nu tycker att inledningen, med brödernas enkla liv i lägenheten med deras mamma, är allra mest magisk.

Men jag har givetvis läst Sagan om Ringen, Trollkarlen från Övärlden och allt möjligt annat också. När jag bestämde mig för att skriva någonting själv snurrade en mix av min allra bästa läsning i huvudet.
I fantasy får man bestämma hur världen ska se ut. Det får man i skönlitterära böcker också, men inte på samma sätt. Fantasy är frihet.

Jag tycker om hav. Gärna kalla, stormtjutande hav med svarta vågtoppar som breder ut sig åt alla håll. Och jag tycker om karga klippöar. Den sortens natur finns i norra Norge. (Där jag har tillbringat många somrar.) Så när jag började skriva på min första fantasybok var landskapet självklart.

Ett stort hav. En ensam klippö. En dånande storm. Och en ung krigare på väg ut till klippön, ridande sin bästa vän, en liten drake. En wyvern.
Oj, vad spännande! Men vad skulle hända sedan? Jag hade verkligen ingen aning, men scenen kittlade mig så mycket att jag måste skriva ur mig den – och då kom fortsättningen. En liten bit i taget. Det var inte alltid roligt och definitivt inte lätt. Vissa kapitel fick jag plocka ut ur huvudet med pincett, en mening i taget. Men andra flög jag igenom på några timmar.

Skrivandet blev ett sätt att leva. Jag tyckte om blandningen av kamp och lek, tandagnisslan och glädje, envishet och belöning. Framför allt tyckte jag om att befinna mig i det totala fokus som det innebär att berätta en historia. Jag skriver för min egen skull och jag tror att jag kommer att skriva så länge jag lever.
Mitt första manus tog fem år att skriva och det behövde stramas upp och kortas ner massor, men med tjurskallighet gick det också. Det blev min första fantasybok som heter En krigares hjärta. Irriterande nog tycker många av mina läsare fortfarande att den är det bästa jag har skrivit. Hallå, jag skriver ju skitmycket bättre idag!
Min skrivprocess ser fortfarande ungefär likadan ut. Jag hittar på en början som kittlar, kliver fram till stupkanten och står och väger på tårna en liten stund. Sedan kastar jag mig ut. Och jag har ingen aning om var jag kommer att landa. Det är fallet som är kicken, ögonblicken när fartvinden sliter i mig och det dyker upp saker som jag inte hade en aning om förrän de plötsligt rinner ut ur fingrarna.

Jag inser att liknelsen haltar lite. Går det verkligen att ha tråkigt medan man faller nerför ett stup? Skrivandet kan ta emot ibland. Det vore enfaldigt att påstå något annat. För min del finns det två lösningar. Kapitlet jag skriver är kanske inte så himla spännande och behöver skrivas om. Eventuellt kastas. Eller också är det bara att sätta sig ner och fortsätta skriva.

Jag har tagit mig igenom hela Berlinmurar av skrivmotstånd genom att bita ihop tänderna och tvinga ur mig bokstäverna. En massa halvkassa ord är oändligt mycket bättre än inga ord alls. För då finns det något att jobba med. Ofta lägger jag mer tid på efterarbete av texten än på själva skrivandet. Det gäller bara att inte bryta ihop när man se hur pinsamt dåligt det faktiskt går att skriva.

Jag har skrivit en serie med tjocka fantasyböcker, men slutade med det eftersom mitt dåvarande förlag inte tyckte att det var någonting att satsa på. Nu gör jag istället en serie med fantasyböcker för lite yngre läsare. Serien heter Legenden om Tann och är alldeles ljuvlig att skriva. Det är dags att sätta igång med nästa bok om den lilla dvärgen med det stora hjärtat och jag vet hur den ska börja. Sedan har jag ingen aning.
Jag står framme vid stupkanten, väger på tårna och längtar efter att kasta mig ut. Hänger du med?
/Niklas Krog

Läs mer Niklas här