torsdag 18 oktober 2012

Tema fantasy - Peter Bergting


Jag är både illlustratör och författare.
För mig är text och bild samma sak, fast två skiljda lådor fulla av verktyg. 
Jag har knappt gjort en enda bok som inte innehåller något övernaturligt som gör att boken tippar över i fantasy. Fantasygenren är tacksam för att man kan ta ut svängarna, det är mer förlåtande för det finns ett extra element i texten och bilden som gör att det för mig blir roligare att illustrera. Plus att jag tycker “vanliga” böcker är ganska tråkiga. Fantasy är ingen specifik genre för mig, det är den värld jag lever i. I min fantasi befolkar jag redan gränderna och vindarna med spöken och vättar.




Jag har över 20 års erfarenhet av att skapa världar. Jag har illustrerat hundratals rollspel och nästan lika många böcker och tidningar av olika slag. I huvudsak har det här gett mig mängder med verktyg för att skapa mina egna världar. Fantasi är inte en outtömlig källa som kommer ur ingenting utan består av impulser och intryck från många källor som vävs samman i våra huvuden. Det kan vara böcker, filmer, mytologi osv. Allra bäst blir det när man har en hjärna till att dela det här med. Då kompletterar man varandra och nya idéer föds (eller dör).
Ett av de verktyg jag har med mig från speciellt mitt rollspelsskapande är själva grundstommen – att världen måste fungera. Så länge man håller sig inom de ramar man sätter upp kan man ta ut svängarna ganska mycket.
En indirekt uppföljare till min serieroman The Portent var De dödas rike, en barnboksserie i sex delar. Den skrevs av min fru och tanken var att använda våra respektive styrkor och göra något som var dubbelt så bra. Jag stod för världen, grundstoryn och bilderna, Sofia stod för texten som skulle binda ihop allt. Och det gick ganska bra, men det visade sig att hon också hade en väldigt klar vision av världen – och ibland till och med var ännu mer noggrann än mig. T ex fick jag göra om omslaget för att Lin såg för barnslig ut. Sofia hade åsikter om världen, hur den såg ut och hur allt hängde ihop. Jag ville låta henne få så stor frihet som möjligt så att hon fick ta ut svängarna samtidigt som jag styrde henne dit jag ville. Det var ju trots allt min värld och mina karaktärer. Men efter den tredje boken var jag en passagerare i hennes värld och hon rattade karaktärerna bättre än jag hade kunnat. På en och samma gång var det roligt att se karaktärerna få liv genom någon annan, samtidigt som det var lite skrämmande då jag tappade kontrollen. Vi kom på nya idéer och infall tillsammans och sköt tillsammans ner det som var dåligt. Hon var en iskall kritker av bilderna och jag kritiserade henne när det behövdes.
Legenden om Morwhayle
Jag blev ödmjuk inför min egen roll och hur det antagligen måste kännas för den författare som skriver texter åt mig i andra projekt. De har ju också skapat något, något som jag måste förvalta. De är antagligen skräckslagna att jag ska förvanska deras ord och göra något som visuellt inte alls instämmer med deras vision. Det finns många exempel på när en författare sammanknippas väldigt tätt med en illustratör, den kanske mest folkkära är Astrid Lindgren och Ilon Wikland som tycktes leva i någon sorts symbios. 
När jag fick måla Mio min Mio- och Bröderna Lejonhjärta-omslagen så var jag lite rädd för vad folk skulle säga. Folk hade ju Ilons bilder inpräntade på näthinnan. Men om det var skräckfyllt så var det ingenting mot att måla Ronja rövardotteromslaget. Det var en karaktär och en personlighet som jag växt upp med på helt annat sätt och jag visste knappt hur jag skulle börja närma mig. Så jag började med att läsa om texten för att se om jag fick nya bilder i huvudet. Nya känslor.
Och just från text till bild och tillbaka till text är något som är otroligt centralt för just The Domovoi som jag jobbar med nu. Här gick mitt manus från att vara en roman, till att bli en serieroman och sedan en roman igen under arbetets gång. Det som började som serieroman utmynnade i Legenden om Morwhayle del 2 – Demonprinsessan. Men Domovoi ville också leva och serieromanen kommer ut nästa år.
Vissa scener passade inte alls som prosa då jag sett dem först i bild och jag fick kämpa med texten. På samma sätt blev det stycken i Demonprinsessan som gjorde sig bättre i text och som jag inte kunde omsätta i grafisk form.
I bild använder jag annorlunda verktyg men precis som jag snickrar på en mening för att få den perfekt putsar och ritar jag om bilden så att det konstnärliga uttrycket blir snarlikt.
För mig börjar en bild med en skiss eller en tanke, en dialog som ska gestaltas, och här har jag en nästan poetisk utgångspunkt när jag själv skapar även om jag avskyr poesi. Det ska finnas något vackert eller fult att se på i bilden, den måste bli konst i sig själv. Och från skissen till den tuschade bilden kan mycket hända. När bilden sedan är scannad så tar retuschering och färgläggning vid och jag ritar om och ritar om, på samma sätt som jag skriver om meningar. Och jag kan trigga på saker som läsaren aldrig ser. Hur skuggan på en vägg möter linjen på en motorhuv och hur det skapar “konst” för mig. Brytpunkten mellan ljust och mörk. En perfekt skravering i ett klädveck. Skuggan av överhandens ådror när någon greppar om en kopp kaffe.
Men även om jag är en visuell berättare så återkommer jag alltid till dialogen även om det inte sägs något. För det är inte bara ord som kommer ur munnar. Som illustratör har jag en hel kartong fylld med visuella verktyg som inte finns i texten. Jag behöver inte beskriva hur någon känner sig och kan fånga det i ansiktsdragen istället. Jag kan fånga en hel sidas sinnestämning i en enda blick om jag gör det väl. En karaktär behöver inte säga “Jag älskar dig” för att läsaren ska förstå det. Det räcker med en blick. Och i det där gränsöverskridande mötet mellan bild och text skapas magi.

3 kommentarer:

Pia Johansson sa...

Ser ingen lajk-knapp men jag lajkar det här ändå! Jag lajkar den inledande meningen, och den avslutande, och det mellan med.
Man kan se och höra mer av Peter Bergting, kolla här: http://www.kulturivast.se/kalendarium/kurser-fortbildningar/narproducerat-tema-tweens-kreativt-berattande-for-slukaraldern

Jonna Berggren sa...

Mycket intressant läsning - tack Peter! Hur man kan skildra en hel sida text i en bild fascinerar. Det du skriver om samarbete känner jag igen - det är så enormt utvecklade att ha någon att bolla med.

Anonym sa...

Det låter som att Peter jobbar mycket och är väldigt noggrann med uttrycken både i bild och text. Hur lägger man upp arbetet? Alla impulser man får, då tänker jag närmast på den här meningen, "Fantasi är inte en outtömlig källa som kommer ur ingenting utan består av impulser och intryck från många källor som vävs samman i våra huvuden."
Just så är det med allt man ser och läser, det lägger sig i huvudet och väntar för att sedan kunna användas när det behövs. Men var och hur lägger det sig? Hullerombuler eller i någonslags ordning?
Är det en undermedveten process, eller hur fungerar det? Har ni erfarenheter eller tankar kring detta?/Caroline