Myller!

Jag har läst en bok.
Det blir ju så på en bokmässa, att man hittar böcker att läsa:)

Sju miljoner skalbaggar av Comotto, utgiven på Lindskog förlag.

Jag valde den för att titeln innehöll ordet ”skalbaggar”. Något ska man ju gå på och det kändes som en kul idé att låtar skalbaggar vara centrala i en bilderbok.

Det här är alltså ingen faktabok utan en vild reseberättelse om enorma mängder skalbaggar som beger till kusin Marcello för att uppvakta honom på födelsedagen. Marcello bor långt bort, skalbaggarna måste åka båt över ett mycket stort och vilt hav för att komma dit. Med sig har de en present.

Ja, och sen är det kalas. Länge. Sagan slut.

Boken är liten och svartvit och kladdig. 

Skalbaggarna är jättemånga och de ser helt fnoskiga ut en del av dem. Somliga är misstänkt lika fästingar? Marcello har verkligen en stor och vittförgrenad släkt…

Den enkla historien är faktiskt jätterolig.

Det är så helt oväntat med SJU MILJONER skalbaggar som gör samma sak, bilderna där de är med allihop kan man titta på väldigt länge. Eftersom jag inte haft några ungar i närheten har jag istället visat den för vuxna. Pappa till exempel, han skrattade så han vek sig…

Boken ser inte riktigt ut så som man väntar sig att en bilderbok ska se ut och kanske beror det på att så få av de bilderböcker vi möter är översatta? Och bildspråket ÄR kanske olika i olika kulturer? Vi har en idé i Sverige om hur bilder för barn ska se ut och även när vi verkligen anstränger oss för att göra något annorlunda så känner man igen sig.

När jag läser en bilderbok gör jag det som en person som håller på med bild.

Men jag kan inte låta bli att samtidigt vara en läsare som ibland läser högt för barn.

De här personerna läser väldigt olika.

Bildläsaren blir helt glad av de kladdigt svartvita bilderna. Kletig färg och suddiga, ganska fula detaljer. Skalbaggarnas ögon är utmattade men ändå entusiastiska, det är en så himla lång resa och de hinner bli rejält trötta innan de kommer fram.

Jag letar efter rapporten bland alla skalbaggarna.

Hur har han egentligen gjort?

Bilderna är målade med oljepastellkritor men samtidigt – vissa former kommer igen så detaljerat att datorn måste ha fått hjälpa till. Blev inte scannern väldigt kladdig?

Jag hittar tre färger.

Svart, vitt och rött.

Bara en sådan sak – att hålla sig till bara tre färger, och då välja en sådan grafisk kombination, det är spännande. Jag söker runt på nätet efter fler bilder och ser att han visst brukar begränsa sig så.

Barnläsaren tänker lite förvirrat, oj.

Tycker inte ungarna att det här är fult och konstigt?

Den som tittar slarvigt ser svart kladd men varför läsa slarvigt? Tittar man noggrant syns ett stormigt hav med stora fiskar och en liten (fast alltså stor) tankbåt som hoppar fram över de vilda vågorna.

Barnläsaren VET ju hur mycket man kan göra av en så här knasig bok om man jobbar på det. Och varför ska man inte jobba?

Särskilt roligt tror jag att man kan ha med uppslaget där ”alla” skalbaggarna nämns vid namn…

Så.

Ni fattar att jag gillar boken va?

Författare och illustratör till boken är samme person, Augustin Comotto. Han är uppvuxen i Buenos Aires men bor numera i Barcelona. Hans böcker finns utgivna i många länder.

Jessika Berglund