Läsvägar (repris)

Ännu en läsvärd sommarrepris. När Katja Timgren skrev det här var det mitt i smällkalla vintern 2011. Men hennes tankar om läsvägar är lika spännande en varm augustidag. Inlägget fick flera kommentarer då. Har någon tänkt något nytt om saken sedan dess?

Om man kunde jobba som läsare skulle jag vilja det.
Alltså helt utan något på förhand givet syfte, jag skulle inte kritisera eller berömma, eller försöka förbättra, inte värva fler, sälja något, tycka något, förstå mig på något. Jag skulle bara läsa för min egen skull och sedan säga det jag fick lust att säga.
Ungefär som författare, fast vänt ut och in.

Det är spännande hur vi närmar oss text. Jag tänker mig att vi har vår helt egna nyckel som kan se olika ut i olika skeden i livet. Vi kommer in genom olika dörrar, det kan vara intrigen, det kan vara landskapet, eller hur vattnet rör sig, eller, förhållandet mellan yttre rörelse och inre, det kan vara tid, år, årstid, morgon eller kvällsljus, det kan vara dolda konflikter, symboler, den knappt märkbart föraktfulla tonen i en dialog, eller hur rytmen i språket förändrades när cykelfärden nerför backen övergick från förtjusning till skräck.
Ofta kan jag peka ut det i efterhand om jag är observant. Vad det var som väckte mig. Där möttes vi först, jag och texten.

Men att peka ut det är att göra något ytterligare. Mer än att läsa.

En text går att läsa från många håll.
Och hur andras håll ser ut kan man bara delvis förstå.
Och när man skriver skriver man alltid för en underlig hop läsare som ska irra omkring i texten på oförutsägbara vägar. Det enda man vet är att dom inte går där man själv gick när man skrev.
Ändå måste man peka ut någon slags riktning, hitåt, här ska ni ta er fram.

Katja Timgren