Jag är Ti-ti-oo (repris)

Fråga hundra slumpvis utvalda men litteraturintresserade människor i Sverige om en bok som får dem att associera till sommaren, och många av dem kommer att säga Tove Janssons "Sommarboken".
Ti-ti-oo hör hemma i en annan dal, jag menar del, av Tove Janssons författarskap. Om förhållandet mellan Malin Eriksson, Ti-ti-oo och några till kan man läsa här:

Jag lever av fantasier. Så har det alltid varit. Att vara nio år och ha en egen häst att ta hand om själv kräver stor motivation. Den hämtade jag från olika fantasijag.

Ett exempel: Jag är tolv år och vaknar på julaftonsmorgon. Det regnar. Jag har desperat längtat och bett till de högre makterna om snö, nu är allt förstört, men då löser fantasin det; jag blir Jill Crewe och bor i England med mina två ponnyer. I England är det aldrig snö, det vet man ju, så jag tar på mig mina nya julklappsridbyxor som blir ett par Jodhpurs – läs engelska ridbyxor – och går ut och bygger hinder, helt lycklig.

På samma sätt städade jag stallet som Maria i Marie Louise Rudolfssons bok Maria och hästens dag. Jag sköljer bort varenda liten smuts som gömt sig i stallets skrymslen precis som bokens hästskötare Persson förevisar Maria att göra. Det blir fint i stallet kan jag lova.

Och så fortsätter det. Fortfarande i dag.

Att våga satsa tid, och därigenom ekonomi, på skrivandet kräver en liknande motivationsstyrka som att vara ung hästägare. Mina fantasijag hjälper mig.
Själva skrivandet utförs alltid av Malin. Där går inte att gå omvägarna runt. Fast å andra sidan är jag då Malin som är Joanna, Nina eller Janni. Men det är skillnad, de är oftast mer jag än jag. På andra sidan, om ni förstår, på insidan. Mina fantasijag kommer från utsidan.

Men det är i tiden runt omkring skrivandet som fantasijagen träder in. När jag går min dagspromenad över ängarna runt den lilla insjön jag bor vid är jag Ellen Key på sina långa vandringar vid Vättern. När jag ser ett bra klätterträd blir jag Astrid Lindgren istället. Och när jag studerar är jag CS Lewis, boende på den engelska landsbygden, med Oxford universitetet inom pendelavstånd.

Men bästa inspirationsgivaren är Tove Jansson. Hon duger för hela livet. Hon är för högt uppe för att kunna bli ett fantasijag, det vore förhävelse… Nej, hon är mer en målbild, svävande i fjärran, dit jag vill nå. Tove donar i sin ateljé, har en egen ö, bor i tält för att det tar för mycket tid från arbetet att städa undan sängplatsen i stugan på morgonen och dansar när det stormar. Det är något att sträva mot. Den karaktär i Mumindalen som hon själv helst vill vara är Snusmumriken. Det vill jag med. Men jag inser även här mina begränsningar. I Det osynliga barnet finns en fin novell om ett litet djur som är så imponerat av Snusmumriken och beundrar honom stort. ”Man blir aldrig riktigt fri om man beundrar någon för mycket”, suckar Snusmumriken. Och det lilla djuret svarar: ”Allt vad du säger är riktigt och jag ska försöka bli lika fri som du.” Det lilla djuret övertalar Snusmumriken att han ska ge den ett namn. Till sist går Snusmumriken med på det. Det lilla djuret får ett eget namn: Ti-ti-oo. Och nu får Ti-ti-oo äntligen kraft att börja intressera sig för sitt eget liv. Namnet var nyckeln.

Och jag tänker: Jag är Ti-ti-oo, i skrivandet har jag hittat mitt namn. Och fantasijagen? Vaddå, jag är Ti-ti-oo sa jag ju.

/Malin Eriksson