Mitt arbetsrum och Big Bang

God morgon barnboksnätare och andra läsare!

Dimman ligger över dalen. Fiskmåsarna flyger över taket på mitt hus. Skogen står tät runt området. Ångan stiger ur kaffekoppen. Jag som bloggar den här veckan heter Peter Ekberg. Jag skriver böcker för barn och ungdom och alla andra som är intresserade, även nyfikna vuxna. Idag tänkte jag bjuda in dig till mitt arbetsrum. Detta är mitt sista inlägg för denna gång. Jag vill tacka för att ni läste. Det har varit givande att få skriva för er. Väl mött i framtiden.

Jag vill börja med att säga att jag är en lyhörd, optimistisk person att samarbeta med. Jag svarar alltid på mejl och missar aldrig en deadline. Nej, jag söker inte jobb, säger bara detta för att ni inte efter nedanstående skall få en alldeles felaktig bild av undertecknad. Ibland läser jag om andra författares arbetsrum. Det brukar vara en helig plats dit författaren drar sig för att knappa ner sina storverk. Arbetsrummen ligger kanske med vacker utsikt och är vackert inredda. Musikmaskiner bidrar som stämningshöjare. Lampor av olika slag ger det ljus skrivandets konst tarvar. Författaren slår sig ner och omsluts av kraften och lugnet i arbetsrummet, redo för en ny dags skapande.

Mitt arbetsrum är den totala antitesen till dessa arbetsrum. Ingen inbördes rankning. 

(1)   Det är inget annat än ett mysterium varför jag sitter på en ”stol” med lös sits som ramlar i golvet varje gång jag reser mig, en stol som helt saknar ryggstöd. En hård metallpinne sticker mig i ryggen. Om jag rör benen så riskerar jag att komma åt den utstickande sänkningsmekanismen, dratta ner i golvhöjd och klämma mig ordentligt.

"Stolen" med lös sits och bitande metallpinne som en gång hållt ett ryggstöd. Dagens fråga: Är en stol en stol om den förlorat sin huvudsakliga funktion? I bakgrunden syns teleskopet och stjärnträdstavlan.

(2)   Runt datorn och på golvet vid bokhyllorna ligger enorma högar av papper och böcker, osorterat, ostrukturerat i en enda röra. Till exempel idéer på böcker, Sven Nordqvists och Mattias Olssons fantastiska skisser, korrektur och annat smått och gott. 

(3)   Skenet från datorskärmen är i princip den enda ljuskällan. I hörnet, likt ett enögt benrangel, står en dubbelhövdad golvlampa med endast ett fungerande huvud. Under årets mörkare månader är detta ett reellt problem.

(4)   Arbetsrummet angränsar till barnens rum, vilket gör att jag ofta skriver med Eric Saade dånande i ena örat och ”Jag är en gummibjörn” i det andra.

Utgivna såväl som kommande böcker, har skrivits i denna miljö. Min kommunikation med förlag och illustratörer sker härifrån. Det glädjande beskedet att min debutbok blev Slangbellenominerad kom till mig mitt i denna röra. När jag över nätet ser fotot på den koreanska flicka som läser den översatta versionen av Tänk Själv i sitt välstädade rum, så sitter författaren och ler i sin skräckkammare (och planerar seminarium på bokmässan). När förläggare Lena meddelar att Aliens! fått många intresserade utländska förlag så smärtar ryggen av metallpinnens bett.

Det som verkligen gör det hela mystiskt är att det skulle kunna vara ett sådant där heligt arbetsrum. Jag har trots allt ett fönster med en liten utsikt. Just nu ser jag balkongräcket, ett hustak och därbakom skogen i höstfärger. Skrivbordet är gammalt med anor. Det tillhörde en gång en av cheferna på Eriksbergsvarvet. På väggen sitter foton på familjen, pandor, lärkor och gamla musikminnen. Där hänger också ett alternativt omslag till Tänk Själv. På golvet står mitt gamla teleskop bredvid en stjärntavla som väntar på att hängas upp.  Jag skulle kunna städa, köpa en ny stol, en musikmaskin, lite sköna spots. Varför jag inte gör det? Ingen aning. Där, och inte vid Big Bang, går kunskapens gräns. 

Svaret är väl att jag gillar det alltför mycket.

Hej så länge!

Peter