En gång hade jag en häst. I elva långa år hade jag en häst och den hästen var mitt hela liv under de åren, för har man en häst så finns inget annat liv.
Man sköter och rider och mockar och fodrar och köper havre och hö och halm eller torv. Och man betalar. Man kånkar och bär och stönar och svär. Mycket skottkärra är det. Man pustar och gnäller och snorar. Knyter på hästtäcken, kämpar med lera i regn och blåst. Mycket väder. Man tittar på när hovslagaren verkar och slår, man betalar och sopar upp efteråt. Ser på sin häst, stryker med handen över halsen, borstar hans långa svans så den blänker, håller mulen i sin hand, nosar i hästens öra. Lyssnar på ljuden. Tugga havre, tugga hö, gnägga och stampa med nyblanka skor. Man rider ibland, det gör man, är lycklig ibland, det är man, men ofta funderar man. Hur är det med kroppen min vän, dina ben, din hals och din rygg? Du stor, du är snygg, men hur är det med kroppen min vän. Veterinärer som kommer. Klämmer och känner. Vila ett tag, skötas om, skötas om, skötas om. Man rider igen, man älskar, det gör man verkligen. Men man funderar.
En novemberdag är det slut. Man gråter, man suckar och gråter igen. Man tänker att aldrig mera en häst. Men man saknar och minns sin älskade, älskade, älskade vän.
/Catarina Kruusval
4 kommentarer:
Så fungerar det med gamla katter också, fast då rider man inte utan ligger i en gosig hög i soffan. En vacker dag är det slut...
Så vackert - och så sorgligt. Fint att du skriver om kärleken till ett djur!
/Maud
Ja, det är härligt men oj vilket ansvar att ha djur. Hundar, katter eller hästar - till slut står man där och måste fatta beslut.
Fint och mycket fysiskt om hästkärlek. Jag (som inte ens riktigt gillar de där stora, fyrbenta sakerna) kunde höra frustandena och känna lukten. Och så är det det där med kopplingen till sorg. Kärlek - sorg. Ju större desto svårare. Att älska är att sätta sitt hjärta på spel, ju!
Skicka en kommentar