Filosofi, utomjordingar och det första samtalet

God morgon Barnboksnätare och andra läsare!

Solen har gått upp. En ny dag har startat. Kaffet är nybryggt. Doften sprider sig i arbetsrummet. Jag vet inte vad ni gör, men själv tänkte jag blogga den här veckan. Jag som skriver till er från skogen och havet utanför Göteborg heter Peter Ekberg. Som nybliven medlem i barnboksnätet och författarförbundet kanske en kort introduktion är på sin plats innan vi drar igång diskussionerna.

´
Än så länge har jag publicerat två böcker. Två till kommer de närmaste åren. Framtiden känns öppen.  Den första var en bok om filosofi som hette ”Tänk Själv! – en inspirationsbok för unga filosofer. Den illustrerades av Sven Nordqvist och gavs ut hösten 2009 på Bonnier Carlsens bokförlag i Stockholm.

Jag satt i gårkväll med min fyraåriga dotter och tittade i familjens fotoalbum. Där hittade jag en bild som är tagen i juni 2008, någon timme efter att förläggaren Rod Bengtsson ringt på min mobil. Jag har en nyköpt kebab framför mig på bordet och ser besynnerligt lycklig ut. Jag minns att jag knappt fick i mig något av maten. Det var en förvirrande eftermiddag. Jag hade fått ansvaret för min halvsysters krukväxter medan hon roade sig i USA. Jag parkerade bilen för andra gången den veckan, gick upp till hennes lägenhet och satte igång med mitt värv. Mitt i vattningen ringde mobilen och jag stod fastnaglad med hjärtat som rusade. Rod hade läst mitt manus och de ville ge ut det. Jag rafsade ner hans namn och lite detaljer med en blyertspenna som låg på min systers matbord. Ingen mindre än självaste Sven Nordqvist skulle tillfrågas som illustratör. Jag mumlade och försökte låta sammanhängande. Vi beslutade att höras igen efter sommaren.

Än i dag tycker jag att det är något enastående med detta ögonblick. Ett enkelt samtal och livet tar en ny riktning! Jag ville ringa min fru, men hade inga pengar på mobilen. Ivrigt rusade jag runt i min systers lägenhet och letade efter telefonen, hittade den, lyfte luren och… Den var stendöd. Ensam fortsatte jag att vattna blommorna. Det kändes som att jag skulle explodera om jag inte fick berätta för någon. Darrande satte jag mig i bilen och körde hem.

Medan kebaben kallnade och min Maria gladdes åt nyheten, tog jag fram mobilen för att försäkra mig om att det verkligen hänt. Det där 08-numret var kvar.  

Detta foto togs direkt vid hemkomsten. Det ser ut som ren lycka.

Det har gått ett par år sedan dess. Jag har skrivit mängder med manus och fått flera antagna också. Jag har massor av idéer till faktaböcker men också drömmar om att skriva andra typer av böcker. Två barn/ungdomsromaner är färdigskrivna och läses just nu med förväntan av förlag. Min senaste utgivna bok kom för en månad sedan. Den heter ALIENS! Fakta om UFO och liv i rymden. Den illustrerades av konstnären Mattias Olsson och gavs ut på Berghs förlag i Stockholm. Jag är mitt uppe i lanseringen av Aliens! och har lite svårt att tänka klart kring den just nu. För det första så är det en personlig faktabok. Min egen historia löper som en röd tråd genom boken. För det andra så tycker jag att det är en rätt fantastisk liten sak. Frågan om det finns liv i världsrymden är en allmänmänsklig undran och jag är glad åt att ha fått ge den liv. Jag är mitt uppe i promotionarbetet och hoppas och längtar och önskar den all lycka till på sin färd. 

Nästa höst är det dags igen för min bok om robotar och mänskligt tänkande som kommer på Bonnier Carlsen. Våren därefter kommer min fjärde bok som är en uppföljare till Aliens! för Berghs förlag. Mer än så säger jag inte nu…

På många sätt börjar jag vänja mig vid att göra böcker. Jag minns de första besöken på Sveavägen i Stockholm, att träffa Sven, säljdragningar, bokmässor, utlandslanseringar, allt var nervöst. Det är det fortfarande, men på ett roligt och mer avslappnat sätt. Jag och Mattias Olsson har en liknande energi. Jag tycker om att prata böcker och bolla idéer med förlagen och illustratörerna som jag samarbetar med. Mumlandet kommer då och då, men för det mesta tror jag att jag är sammanhängande. Minnet av kebaben och det första samtalet skrivs över av nya minnen. Det känns inte längre som att chanserna kan försvinna vilken dag som helst. Jag känner mig glad över att ha fått samarbeta med så många kunniga, inspirerande människor. Det var en lång väg dit.

Mitt första manus skrev jag 1985. Jag var tolv år gammal. Det hette ”Nibo” och var ett klockrent plagiat på Tolkiens ”Bilbo”. Jag skrev och skrev på linjerat papper med bläckpenna. När det blev för spännande så slutade jag. Jag vågade inte öppna fantasins kammare.

Nu tvekar jag inte längre.

Peter Ekberg