Idag berättar Kerstin Lundberg Hahn om glödande pedagoger, och en och annan som falnat alldeles.
Jag kör efter eniros instruktioner, alternativt tar ett tåg och en buss, hamnar i en förort, en medelstor eller pytteliten stad, eller kanske i en by på landet. Jag möter ömsom 7-åringar, ömsom 10- eller 13-åringar och deras lärare. De pratar olika dialekter och har olika ursprung. Jag kommer där med min bokhög och min dialekt. Vi möts.
Jag kör efter eniros instruktioner, alternativt tar ett tåg och en buss, hamnar i en förort, en medelstor eller pytteliten stad, eller kanske i en by på landet. Jag möter ömsom 7-åringar, ömsom 10- eller 13-åringar och deras lärare. De pratar olika dialekter och har olika ursprung. Jag kommer där med min bokhög och min dialekt. Vi möts.
 |
Det är skolbesök (för mig) & författarbesök (för dem). Ibland skapar vi berättelser ihop, ibland får jag se vad de har skrivit och ritat, ofta får jag äta tillsammans med dem och höra om deras husdjur och idrottsträningar, medan de mellan varven pumpar mig på det de inte hann eller vågade fråga under timmen i klassrummet.
Jag tycker att svensk skolmat är god. Lärarrummets kaffeautomater presterar som regel något sämre. Jag har nästan inte haft några problem med SJ - det är säkert! Jag möter många, många pedagoger som verkligen brinner för sitt arbete och sina elever.
Åh, om man kunde samla deras glöd och engagemang, buteljera och flerfaldiga, skicka runt till alla ansvariga skolpolitiker på riks- och kommunal nivå, och för all del till en och annan lärare som tröttnat, eller inte fattat, som på sin höjd ser författarbesöket som ett lustigt (alternativt störande) inslag i ordinarie verksamhet. De är tack och lov väldigt få. Men jag minns läraren som demonstrativt tittade på klockan när jag kom till hans klassrum.
Det var sista timmen på dagen. Han meddelade:
"Ja, jag fick ju den här tiden, så jag måste vara kvar, fast egentligen har jag slutat för idag."
Sedan satte han sig längst bak, rättade skrivningar och drack kaffe.Jag tycker att svensk skolmat är god. Lärarrummets kaffeautomater presterar som regel något sämre. Jag har nästan inte haft några problem med SJ - det är säkert! Jag möter många, många pedagoger som verkligen brinner för sitt arbete och sina elever.
Åh, om man kunde samla deras glöd och engagemang, buteljera och flerfaldiga, skicka runt till alla ansvariga skolpolitiker på riks- och kommunal nivå, och för all del till en och annan lärare som tröttnat, eller inte fattat, som på sin höjd ser författarbesöket som ett lustigt (alternativt störande) inslag i ordinarie verksamhet. De är tack och lov väldigt få. Men jag minns läraren som demonstrativt tittade på klockan när jag kom till hans klassrum.
Det var sista timmen på dagen. Han meddelade:
"Ja, jag fick ju den här tiden, så jag måste vara kvar, fast egentligen har jag slutat för idag."
Stackars hans elever, tänkte jag, och ignorerade honom.
Det var flera år sedan, och nästan alla lärare jag möter är hans raka motsats. Tack & lov. Jag tycker det är en förmån att få möta mina läsare. Och det är en förmån att få vara en pusselbit i skolornas arbete med att skapa läs- och skrivlust.
Det var flera år sedan, och nästan alla lärare jag möter är hans raka motsats. Tack & lov. Jag tycker det är en förmån att få möta mina läsare. Och det är en förmån att få vara en pusselbit i skolornas arbete med att skapa läs- och skrivlust.
 |
| Från en skrivarverkstad i Vårgårda. |
Men kan det vara så, undrar jag, att jag mest blir inbjuden till just de skolor där lärare och bibliotekarier jobbar åt samma håll med elevernas läsning? Finns det "svarta hål"? Skapas det svarta hål när en kommun börjar "spara in på" skolbibliotek och skolbibliotekarier?
Hm ... kommentarer mottages tacksamt.
På torsdag rapporterar jag från ett seminarium där Aidan Chambers och Katarina Kuick pratade om vikten av att läsa och att prata om det man läst.
Kerstin Lundberg Hahn
Hm ... kommentarer mottages tacksamt.
På torsdag rapporterar jag från ett seminarium där Aidan Chambers och Katarina Kuick pratade om vikten av att läsa och att prata om det man läst.
Kerstin Lundberg Hahn
2 kommentarer:
Ja, så måste det väl vara, att det är de intresserade som bokar författarbesök. Önskar min dotters klass fick besök!
Men va bra att du är ute i landsorten och gör besök också, som uppväxt inte alltför långt från Vårgårda vet jag att det inte gödslas med kultur på sådana platser.
Håller med om att de allra flesta lärarna är bra. Dock tycker jag inte att de tysta (och ointresserade) är de problematiska. Däremot det lilla fåtal jag har stött på som försöker styra upp ungarna för mycket, vad de får säga och fråga om.
Skicka en kommentar