måndag 11 oktober 2010

Spindeltvätt

För säkerhets skull brukar jag gå en lång omväg till bussen, genom skogen.
Så att jag inte ska missa något.
I morse till exempel missade jag inte morgondimman.
Eller silverljuset mellan träden, det syns så bra nu när löven glesnat.
Överallt skimrade små spindelvävar fulla med dagg, de missade jag inte heller. Det såg ut som tvätt. Stora droppar, det kan inte vara någon vidare tork i det vädret.

5 kommentarer:

Katja sa...

Jag såg dom också, igår alltså, idag syns dom inte. När man har hund kan man när som helst bli tvungen att ta en liten runda och titta in i folks trädgårdar och det är inte konstigt alls .Nu blir nog spindlarna blöta om sina ben tänkte jag.

Jessika sa...

Man går sina rundor och ser saker och det är nödvändigt.
För berättelserna kommer utifrån, i alla fall för mig. Från skogen till exempel, eller ur gräset, regnet.
Det svåra är att översätta allt till ord.
Att det INTE RÄCKER att se och uppleva.
Ibland känns det som att jag skriver på ett främmande språk, men det är det enda jag har.

Caroline sa...

Det där känner jag igen, att det inte räcker att se och uppleva. Varför är det så för vissa att man måste dra det ett varv till? i perioder avundas jag dem som kan ta emot och bara hålla kvar. Och samtidigt är det ett slags behov av att se vad som händer om man tolkar om eller lägger sin egen prägel på saker och ting...mycket tudelat! Jobbigt och spännande på samma gång.

Katja sa...

Jag har också tänkt så. Att jag avundas dom som bara kan ta emot. Jag menar, varifrån kommer den här idén med att allt ska omvandlas till ord? Det kan kännas som ett underligt extra steg.

Mina berättelser kommer inte så genast utifrån. Ofta börjar det i något som finns i minnet och som minnet gjort vad det vill med. Som till exempel nu en bensinmack som speglar sig i vattnet på andra sidan sjön. Men det räcker inte så. Den här bensinmacken säger ju ingenting i min text. Jag tittar närmare och den har nog en skylt i plast som lyser och är röd. Det är det där röda i vattnet som flyter omkring lite utspritt och rör sig lite oroligt på något sätt eftersom det blåser lite, det är den känslan jag vill ha. (Men det där utspridda oroliga tror jag att läsaren nog kan se själv när det blåser så det säger jag inte.)

Jessika sa...

Ser fram emot att läsa det där Katja,
Det låter fint...