Bokmässan är över. Och valet. Och den här veckan är det lite blandat på bloggen från oss i redaktionen. Jag kom att tänka på en text jag skrev en dag i somras som känns sorgligt aktuell nu.
”Nu är det sommar. Och när det är sommar kan man till exempel läsa den lokala gratistidningen och det gjorde jag. Och en sverigedemokrat pratar på i en hel sida. ”Själva idén med ett mångkulturellt samhälle fungerar inte i verkligheten”, säger han.
Han tycker mycket om havet, säger han också. Och de fina somrarna. Precis som jag.
Det är svårt att förstå hur man kan förstå sig på något så fint som havet.
Och samtidigt inte förstå.
Efter att ha läst om sverigedemokraten tänkte jag sådär lite ödesmättat som man kan göra, att kanske vi som skriver och illustrerar för barn och unga har en uppgift, om vi vill, att vi är väldigt viktiga.
För att i litteraturen finns någon slags hopp.
Berättelser når fram där inga argument och diskussioner kan ta sig in. Ensam hemma i tonårssängen, eller i någons knä, finns den trygghet och lugn och ro som behövs för att möten ska bli möjliga som aldrig hade varit det annars. Och romanen kan blottlägga och förmedla en människas inre på ett sätt som oftast inte är möjligt när vi möts i verkliga livet. Jag hoppas att det gör något med oss att få umgås i en hel roman med någon man kanske inte skulle ha träffat, eller vågat närma sig, eller hade kunnat förstå sig på- i verkligheten.”
/Katja Timgren
6 kommentarer:
Bra skrivet. Berättelser är bra på så många sätt.
Ge oss Sverige tillbaka står det på SD:s propagandablad. Och så är där en bild av två små ljusa barn bland blommor och blader på en grusväg. Det verkar vara det gamla bondesamhället de vill ha tillbaka men det finns ju inte kvar. För att uppleva det måste de nog flytta hela SD till Baltikum eller kanske Kenya? Om de tar emot invandrare där..?
Själv är jag förresten en sån där otäck invandrare av andra generationen som har lagt beslag på Sverige...
Och jag är första generationens, fast på den tiden var det enklare.
Men… inget ont som inte också har något gott med sig. SD har onekligen satt fingret på en öm tå, och deras framgång är också kvittot på en misslyckad politik. Jag känner ingen stad, där man har tillåtet boendet bli så hårt segregerat, som just i Göteborg.
Och nu, när etablissemanget mer än någonsin bedyrar alla människors lika värde, måste de bekänna färg och förhoppnings blir den allmänna debatten också mera kritisk
För, som den kände ungdomsboksförfattaren Erich Kästner sa:
”Es gibt nichts Gutes, außer man tut es” (det finns inget gott, utan att man gör det)
Kästner var pacifist och hans böcker förbjöds och brändes 1933 av nazisterna./Andréa
Jag är andra. Som det heter nu för tiden. Också.
Om man är Vallon och österbottnisk finne, blir det 40:onde + 4:de?
Ja, där ser man hur vi - under århundraden! - har nästlat oss in i samhället, till och med i Barnboksnätet.
Skicka en kommentar