När jag letade inspiration till den här bloggveckan surfade jag runt bland tidigare inlägg och saker vi sagt, och då kom jag bland annat att tänka på alla metaforer man kan ha för sitt skrivande och skapande. Att man har bilder för sin skapandeprocess. Som är ens egna. Kanske man seglar sitt skepp i stormigt hav, inget land i sikte. Kanske man bakar ett bröd med många jäsningar och dom rätta ingredienserna. Kanske som någon skriver, att manuset är en planta som inte får skötas hur som helst.
Det är spännande. Hur den där bilden ser ut man har. Om den finns.
Kanske hänger den där inre bilden ihop med en verklig plats, eller något man faktiskt gör. Kanske är den till tröst när inget fungerar. Något att återvända till. Det är bara att vattna växten eller lugnt styra vidare mot horisonten.
Vissa har skrivskogar. Jag har en sån. Och det är en södrasverigeskog, en som är avgränsad och tar slut så att man kan välja att gå in i och ut ur den. Inte norrlandsskog som man alltid är omgiven av.
Skogen är inte bara metaforisk utan finns i verkligheten, precis där vi bodde förut, dit gick jag alltid när jag körde fast. Det finns en slinga så man kan gå runt. Först kommer man till bokskog, man vet det för att bokar har så ovanliga färger, först blir dom utomjordiskt limegröna på våren, stammen drar mot svart om de blir blöta, sen på hösten silvergrått mot väldigt mycket brunt. Det slamrar från stan, trafik och en stark lukt av godis från en fabrik.
Till sist är det en damm där vattnet är svart.
Dammen är inte större än att en gång när det var alldeles vindstilla var hela vattenytan krusad därför att en flock änder simmade omkring.
Jag tycker mycket om havet också. Men mitt skrivande är inte hav.
Om jag inte mer kunde gå skulle det bli mycket svårt att skriva. Eller, i ett landskap utan skog.
Katja Timgren
7 kommentarer:
Jag har liknande erfarenheter men för min del tror jag att det handlar om fysisk aktivitet i kombination med ostördhet. D v s jag tror att även t ex havet skulle få igång kretiviteten men eftersom jag bor i en skog är det den jag använder.
Mina texter ligger på jäsning.
Fast de är nog inte bröd, för jag hämtar dem ute någonstans, gärna i skogen men vilket slags ute som helst går egentligen bra.
Även det ute som finns inne i mitt eget huvud, i minnet.
Jäsningen är viktig. Orden kommer i ordning - eller oordning - av sig själva när de får vara ifred en stund. Att jag sedan lite lättare ser vad där står och vad som måste ändras/ strykas/ vändas upp och ner eller helt enkelt bara förtrollas. Mer och mer magi ska in i texten tills den upphör att vara bara ord och blir littereratur.
Om det går eller inte låter jag vara osagt.
Men jag TROR att även om man är helt beroende av att komma till skogen för att skriva så kommer man att kunna skriva ändå den dagen man sitter fast inne. För driften att skriva är ändå starkare.
Och skogen utanför färdas genom ögonen in i en själv och sen har man den där om man bara letar.
Eller havet då, eller små stenlagda stadstorg om det är det man behöver.
Det där ostörda är viktigt ja, möter man för många där i skogen kan man tappa inspirationen igen.
Kommer ihåg en bröddegsmetafor från ett samtal när jag gick skrivpedagogkurs, det handlade mycket om jäsning, men också om det eviga knådandet av texten om och om igen.
En annan metafor jag läst om och gillar (mins ej var…) är den om att författaren är arkeolog och försiktigt avtäcker berättelsen som redan finns där under jorden och väntar på att bli upptäckt. Det känns tryggt på något sätt. Och samtidigt ansvarsfullt, att inte gå för oförsiktigt eller otåligt fram så fyndet blir förstört.
Intressant diskussion! Av det som nämnts här känns arkeolog-jobbet mest som mitt sätt att arbeta. Bara börja skriva och så avtäcks den historia som vill bli berättad. Det spelar inte så stor roll var jag börjar för samma tema kommer ändå, det som finns i mitt liv för tillfället och har fångat mitt intresse.
Något som ligger övertäckt och väntar på att täckas av bit för bit. Försiktigt och inte för fort, så att alla små bitar kommer med. Men inte heller för långsamt så att de passerar bästföre-datum och laddas ur. Balansgång.
/Maud
Kanske en tunnel, och oftast ingen rak sådan. Dessutom måste man se skillnad (i mörkret) på själva tunneln och alla återvändsgränder. Återigen kan jag förstås bara tala för mig själv. Men man har en idé om hur det ser ut på andra sidan och när man gått tillräckligt länge (kan kännas som en lång promenad ibland) ser man ljuset. Sedan är ju slutmålet sällan exakt som man tänkt sig.
Arkeologpenseln var ju också väldigt tilltalande. Gemensamt för alla metaforerna verkar vara tålamodet.
Att se i bilder och inte i ord är verkligen intressant. För mig är allting bilder. Fastän jag sedan skriver ord!
Ja, visst är det märkligt!
Att det är så ordlöst alltihop innan man skriver det.
Skicka en kommentar