Vilse i vinterskog
För mer än hundra år sedan gick två flickor vilse i skogarna mellan Östergötland och Småland. De var försvunna i tre veckor och folk i trakten var övertygade om att de hade frusit ihjäl. Den 5 december 1901 hittades de äntligen, svårt medtagna men ändå vid liv.
Den här (sanna) historien är bakgrunden till min bok "Vilse i vinterskog" (Hegas, 2003).
Tänk decembermörker, kyla, snö och ensamhet ute i skogen. Flickorna är på väg att ge upp ...
”De väntade på att bli hittade. Själva orkade de inte gå, efter det första försöket att hitta stigen. Här kunde de i alla fall vila, i skydd för snön och vinden. Men Jonna hade blivit så tyst. Hon svarade inte längre när Tilda frågade henne om något.
Tilda visste inte hur länge de legat där. Dagarna flöt ihop till en grå dimma.
Intill den stora granen stod en ensam björk med kala grenar. Varje liten kvist var klädd med ett pansar av klar is. Nu knäppte det och knastrade i björken varje gång en vindpust kom.
Den liknar ett skelett, tänkte Tilda. Ett svart trädskelett som knakar när det sträcker på sig.
Snart skulle de själva ligga här som två skelett. Varför kom det aldrig någon och hittade dem?!
...
Anders Olsson gick med sin son Jakob på sin ena sida och drängen Edvin på den andra. På bägge sidor om dem bredde skallgångskedjan ut sig. Prästens upprop i kyrkan hade haft verkan. Alla ville hjälpa till och leta efter flickorna som säkert var döda nu, men ändå borde få begravas i vigd jord.
Där var den där granen igen och sedan den jättestora stenen. Anders kände igen sig. Det var ju just här han gått förra gången han letade. Då var det bara ett par dagar sedan flickorna försvunnit och man hade fortfarande hopp om att finna dem i livet.
Anders spanade över marken, lät blicken fara fram och tillbaka. Han fick inte missa något ihopkrupet barn. Bara i några ögonblick vände han blicken mot himlen. Den där granen var sannerligen hög!
-Far! Kom hit, fort!
Jakobs röst lät upphetsad, nästan gäll.
Med några språng hade Anders hunnit runt stenen. Han såg Jakob som låg på knä och drog i ett grått livlöst bylte. Utan ett ord var Anders snabbt vid hans sida och fick tag i det andra byltet som låg lite längre in.
Och några ögonblick senare fick Anders och Jakob vara med om något de aldrig skulle glömma.”
(Hela berättelsen finns att läsa i ”Vilse i vinterskog” av Åsa Storck, Hegas förlag, 2003)
11 kommentarer:
Iiiiih, så spännande och hemskt och underbart på samma gång!
En cliffhanger som heter duga.
Snö och kyla är ju både vackert o läskigt. Blir riktigt lässugen!
Spännande!
Jag kommer att tänka på en berättelse som jag både läst och sett som film men glömt namnet på.
Om en flicka som gick in bakom isen bildats av ett fruset vattenfall och sedan kom vilse där inne. jag tror det kallades för en isorgel.
Jättehemsk var den berättelsen, men vacker och såpass magisk att man liksom både trodde på den och inte trodde på den hela tiden.
Igår hängde det istappar i täta rader under bryggan - man kunde spela genom att slå på dem med vasstrån. Fint!
Vilken björk! Jag ser detta kusliga väsen precis framför mig.
Ja, vackert och hemskt på en gång med björken... täckt av klar is som knastrar när den sträcker på sig… Kom fort och hitta flickorna innan det är för sent…
Frusna vattenfall är väldigt magiska även i verkligheten. Helt stilla och tysta, och ändå fulla av rörelse som väntar på att bryta ut.
Vad glad jag blir av era kommentarer:) Har varit på Liseberg idag med två av mina döttrar och ätit julbord och flanerat...fin söndag!
Letade på min bibbla, men dom hade den inte :( Synd, blev sugen.
/Pia
Blir också lässugen! Var "där" när jag läste, både hos flickorna, i kyrkan vid uppropet och vid letandet.
/Maria
Blir också lässugen! Var "där" när jag läste, både hos flickorna, i kyrkan vid uppropet och vid letandet.
/Maria
Nu har jag läst den här boken med min flicka, och den var bra och väl värd att rekommendera tyckte vi båda.
/Pia
Skicka en kommentar