onsdag 22 december 2010

Lucka 22

Utdrag ur romanprojekt

*

Halvvägs inne i sömnen hör jag Mirjams mörka röst läsa om skattkistan längst inne i berget. Och om repstegar och gångbroar över raviner som flyter in i min dröm. Jag låter huvudet sjunka längre ner i hennes lakan och andas in lukten. Den som kommer från hennes mormor, och innan dess från hennes familj.
- Du blundar ju, säger hon. Då ser du ju inte vad som händer.
Jag öppnar ögonen och ser mig hjälplöst omkring. Först är allt bara ljust. Jag håller handen för sänglampan och Mirjams ansikte blir tydligt alldeles intill mitt. Hennes ögon är redan fulla av sömn. Mjukt låter hon huvudet sjunka tillrätta i kudden, rörelsen fortsätter ut i kroppen och bröstkorgen höjer sig. Jag borde inte ligga i hennes säng, tänker jag. Men det är för sent. Jag ligger redan här.

Jag flyttar blicken ut i rummet. Rökelsen har brunnit ut. Lukten av blötsnö blåser in genom fönstret och jag får en känsla av att det är dimma ute. Ett nytt dygn har redan börjat, tänker jag. Det sista innan Mirjam åker hem för att fira jul.
På den blå mattan står hennes skinnryggsäck. Medan hon la i några klädesplagg, en necessär och mackor till resan var vi tysta. Jag frågade inte vad hon ska äta sen, när mackorna tar slut. Om hon ska äta sen. Jag vet inte vem hon tänker gå till när hon stiger av tåget eller vart hon ska vara på julafton.
Inte om hon har någon biljett tillbaka därifrån.

Mirjam lägger ifrån sig Kalletidningen på min mage.
- Ska jag stänga, säger hon. Du kan bli kall.
- Jag vet inte.
- Du vet inte?
Det rör sig intill mig. Hon lägger handen över ögonen.
- Jag vet inte vad det är med dig, säger hon. Men du verkar inte veta om det själv.
Hon delar på fingrarna som om hon släpper in ljus i ögonen.
- Ibland tror jag att du finner dig i vad som helst, säger hon. Du måste försvara dig.
Hennes blick blir intensivare, nu känner jag luften från fönstret, kanske jag verkligen fryser. Jag trycker mig närmare väggen.
Hon lägger handen över ögonen igen. Nyckelbenen syns tydligt och hennes bröst som rör sig när hon andas. Du förstår inte, tänker jag. Jag finner mig inte i någonting. Jag begär allt.

Hon möter min blick. Sträcker upp armen för att rikta undan lampan.
- Aj, säger hon och rycker undan handen. Det är för stark lampa i den här. Man blir bländad.
Hennes ena näsvinge rör sig. Hon skrynklar ihop ansiktet.
- Damm i näsan, säger hon.
- Det kanske är mig du är allergisk mot?
Jag har vänt mig mot väggen. Jag stryker över tapeten med ena handen som om jag försökte lugna ner något som virvlat upp inuti mig, men det lägger sig inte.
- Det är bara dammet. Jag måste vädra sängkläderna. Men inte nu.
- Du är allergisk, säger jag.
- Ja, mot katter och damm.
- Det finns mycket katter och damm där jag kommer från, säger jag.
Mirjam gnuggar sig i ögat. Hennes ögonlock är lila. Jag märker att jag håller på att bli trött igen och blir osäker på om det jag sa var ett svar eller början på en dröm. Hon gäspar och jag ser något blänka inne i hennes mun.
- Men jag tål dig väldigt bra, säger hon tyst.

Katja Timgren

4 kommentarer:

Jessika sa...

Oj.
Man dras rakt in. skarpt läge liksom, starkt och intensivt.
Och sen tar det slut, så snopet...
Nu ser jag fram emot att du blir färdig, så att man kan få läsa hela.
Fast det gjorde jag ju innan också:)

Pia Johansson sa...

Ja,du skriver fint Katja, en ungdomsroman?

sara g sa...

Man dras in, ja.

Anonym sa...

Vilken fin text, tät och laddad. Jag vill också läsa mer och håller tummarna för resten av romanprojektet...
//Maud