Lucka 24

Här kommer en julhälsning från Pia Hagmar!

Renar och raggartomtar

I Brålanda kryllar det av tomtar. Stora och små, med lösskägg och utan, 
glöggdrickande och pepparkaksätande.

– Blir inte det här rekord så äter jag upp julgranen, skämtar pappa.

– Lovar du? undrar Leo.

– Jag läste i tidningen att det är en by i Portugal som har det gamla rekordet, säger mamma.

De hade 2621 tomtar i sin parad, tror jag.

– Det här måste vara minst dubbelt så många, säger pappa. Så julgranen klarar sig.

– Är du säker? säger Leo besviket.

Han skulle gärna vilja se pappa knapra i sig julgranen.

Gatan genom Brålanda är avstängd för trafik och utanför alla affärer står det små stånd uppställda för den som vill köpa godis, lotter, varm korv eller kanske ett par nya raggsockor. Över gatan hänger ljusgirlanger som svajar svagt i vinden. Snön på marken gör julstämningen total. Pappa är på generöst humör och låter alla ta två lotter var. Men som vanligt är det bara Aron som vinner. Henke blänger irriterat på honom. Visserligen är priset bara två virkade grytlappar i en äcklig spygrön färg. 

Men det är ändå orättvist att just Aron ska ha sådan tur jämt.

– Flytta på dig! morrar plötsligt en storvuxen man i skinnväst och knuffar Henke åt sidan.

Det är så oväntat att Henke halkar omkull i snöslasket. Häpet ser han efter mannen som vinglande banar sig fram bland människorna på gatan. Fler än Henke får sig en knuff.

– Vilken dum typ, säger Henke högt.

En man i stickad tomteluva och yvig mustasch sträcker ut handen och hjälper honom upp.

– Ja, Rune Jansson har inte varit sig lik sedan hans fru stack i somras, säger han och skakar bekymrat på huvudet. Rune försöker trösta sig med sprit, men det blir bara elände av sådant. Han har en fin gård, men i höstas tror jag knappt att han plöjde en enda gång. Det är synd och skam. Eller hur?

Henke nickar lydigt. Han ser Aron och Leo försvinna allt längre bort och backar i riktning mot dem. Men mannen i den stickade luvan är tydligen väldigt sugen på att prata, för han följer efter.

– Traktens finaste kalvar har han också, de brukar han få pris för, fortsätter mannen. Så det är verkligen sorgligt. Och titta där borta, där kommer minsann Snus-Evert.

Henke är helt enkelt tvungen att titta på Snus-Evert också, en krum gubbe med vass näsa som står en bit bort och tuggar på en lussekatt. Rätt sur ser han ut.

– Han är snålare än snålast och anmäld för djurmisshandel flera gånger. Magrare skrällen till kor än hans, har jag aldrig sett.

Henke är varken intresserad av Snus-Everts kor eller Rune Janssons försvunna fru. Det enda han vill är att hinna i kapp Aron och Leo innan de försvinner i folkmängden. Men mannen i stickad luva är som fastklistrad vid hans sida.

– Visst är det roligt att titta på folk? säger han förtjust. Det är minsann inte ofta det är trängsel i Brålanda, så det gäller att passa på. Titta där borta står Markussons pojke. Han har bott i storstan i en herrans massa år, men nu har han tagit över gården. Undrar hur det kommer att gå? Han minns väl knappt hur en gris ser ut längre.

Henke kastar en blick åt det håll mannen pekar. Markussons pojke visar sig vara en man i 35-års åldern med långt kolsvart hår i hästsvans och en bebis i en sele på magen. Bredvid står en kvinna i kort, svart kjol. Hon har en virkad mössa i glada färger neddragen över öronen och krusigt rött hår som når nästan ända ner till midjan.

Den pratglade mannen ruskar på huvudet.

– De ska odla giftfritt, säger de. Men det lär nog bara växa ogräs, skulle jag tro.

Nu orkar Henke helt enkelt inte lyssna längre. Mannens svada har varken början eller slut, den bara fortsätter. Henke gör en störtdykning och rusar runt närmsta stånd. Gömd bakom några stora havrekärvar ser han hur mannen med luvan genast sätter i gång att prata med en annan stackare som råkar passera.

Det tar nästan en kvart innan Henke lyckas leta rätt på de Aron, Leo och de andra. De har hittat en bra plats mitt emot biblioteket där de står och väntar på att tomtetåget ska passera.

– Vart tog du vägen? undrar Aron.

– Jag blev attackerad av en pratglad tomte, svarar Henke. Nu vet jag allt om Snus-Everts kor och att Markussons pojke tänker odla ogräs. Intressant, va?

– Inte speciellt, säger Aron och fnissar. Men du kanske är intresserad av att köpa några grytlappar av mig? Du får båda för en spänn.

– Ge dem till mormor och låtsas att du har gjort dem i slöjden, föreslår Henke. Då är hon tvungen att bli glad.

– Bra idé, säger Aron.

I samma ögonblick börjar en musikkår spela Nu är det jul igen och sorlet runt dem tystnar förväntansfullt. Det är världsrekord på gång, det känns i luften. Vagn efter vagn fullastad med tomtar i alla storlekar rullar förbi. Sju stycken har klätt ut sig till ljus och bildar en mänsklig adventsstake, några tomtar rider på hästar, medan andra åker traktor.

– Kolla raggartomtarna! vrålar Leo.

I en jättestor amerikanare sitter två glada raggare i röda luvor och tuffa solglasögon med spegelglas. Ratten är lindad med glitter och ur den öppna bakluckan sticker det upp en extremt barrande gran. Det verkar som om den har hängt med sedan förra julen.

Raggartomtarna glider förbi, tätt följda av tre hästar utklädda till renar, en hel tomteorkester och en vagn med säng på. I sängen ligger en jättelik tomte och snarkar. Myggans ögon lyser som stjärnor och hon

sjunger med i varenda julsång som spelas. Själv är Aron mer intresserad av henne än tomtarna.

– Stannar du länge hos Fritjof den här gången? undrar han försynt.

– Jag vet inte hur det blir, svarar Myggan utan att släppa tomtarna med blicken. Det beror på om mamma och pappa kommer och hämtar mig eller inte. Men jag skulle tro att de bara tycker att det är skönt att jag är borta.

Hon suckar lite och drar jackan tätare omkring sig.

– Om de nu märker det, tillägger hon tyst.

Aron vet inte riktigt vad han ska svara. Han kan inte föreställa sig hur det är att ha en mamma och pappa som inte ens märker om man är borta.

– Men skolan, då? undrar han. Det är ju två veckor till jullovet.

– Jag har ringt och sagt att jag är sjuk, säger Myggan. Och min fröken är nog också bara glad över att bli av med mig.

Hon låter plötsligt så ledsen att Aron blir tårögd.

– Jag blir i alla fall glad om du stannar hos Fritjof, säger han blygt.

Myggan ler skyggt mot honom.

– Du är den snällaste jag vet, säger hon. Näst Fritjof, förstås.

Aron känner hur han rodnar av glädje. Kin- derna blir alldeles varma, trots att det blåser kallt.

– Över helgen är jag säkert kvar i vilket fall som helst, fortsätter Myggan. Så om du vill kan vi kanske göra någonting i morgon

– Gärna! svarar Aron.

© Pia Hagmar 2003

Utgiven av B. Wahlströms Bokförlag AB 2003