Kartor är på det hela taget kul, man kan följa dem.
Och är de då påhittade, eller beskriver en påhittad värld så kan man hamna nästan var som helst.
 |
| Kartlav och andra lavar, fast det kunde lika gärna ha varit tex Narnia, högt upp mot bergen i norr... |
Jag gick ifrån sjön i morse och tänkte på bok-kartor, tänkte att jag börjar väl med Narnia.
För mig börjar så mycket med Narnia, nästan allt tror jag ibland. och så googlade jag runt efter en karta men jag hittade ingen. Däremot hittade jag en minnesartikel om Pauline Baynes som RITADE kartorna, och alla de fina bilderna!
Och då visade det sig att hon naturligtvis hade ritar även till Den långa flykten och Sagan om ringen.
Apropå vägar man följer bokstavsvis...
Andra kartor -Mumindalen, såklart. Tulavall, och här vill jag passa på att puffa för ett i Sverige lite bortglömt författarskap. Irmelin Sandman-Lillius, läs henne om ni gillar berättelser på gränsen mellan saga och verklighet! Fyllda med med magi och historia och vackert språk, fina bilder, finsk skärgård.
Ja, och så böckerna om Ö-världen, av Ursula K Leguin. Och titta, hon har en karta som första bild på hemsidan!
Ni kan säkert komma på fler kartböcker?
Och kanske några lite nyare än dessa?
När jag själv skriver gör jag kartor för annars kommer jag bara vilse. Detta gäller även för verkliga platser, eftersom man i texten är fri att bygga om dem lite hur som helst och även koppla miljöer till varandra som annars ligger ganska långt ifrån.
Fast jag ritar inte alltid ut dem, och ingen av böckerna har någon karta på försättsbladet. Men i mitt huvud finns vägar också för sådant som aldrig har givits ut.
Det är spännande!
När jag kommer till platser där något jag själv har hittat på har hänt är det som att jag plötsligt kommer ihåg det. Som att det är ett av mina minnen.
Och det är det ju också.
Jessika Berglund
3 kommentarer:
åh, vad roligt att läsa! Jag älskar också kartor; min pappa var lantmätare och mamma kartritare. det är det där med skalor ... spännande!
Kartritare låter ungefär som sakletare.
Ett fritt och konstnärligt pippi-yrke? Fast jag vet ju att det finns på riktigt.
När jag var liten kunde jag sitta och läsa kartor och listor - till exempel telefonkatalogen - i timmar bara för att det var så kul med system, ordning och just skalor.
Sortering, förklaring.
Det är skönt när något fungerar.
Jag letade kartor i bokhyllan men har inte så många, en brist. Men framsidan på Tove Jansson och Tuulikki Pietiläs ”Anteckningar från en ö” är en väldigt fin karta över klippön med gloet i mitten. Just kartan är ritad av Tove Janssons mamma, Signe Hammarsten Jansson.
Höjdskillnader på kartor är spännande också förutom skalor. Dom där täta ringarna i varandra som betyder berg. En bra sak med kartor är att dom precis som text lockar oss att föreställa oss. Det är inte berg och skog eller vägar, det är grönt och streck och cirklar, men genast ser man en hel värld.
Kom också att tänka på två med kartan besläktade fenomen, nämligen vägbeskrivningen och packlistan. Som kan vara fantasieggande, spännande, poetiska. Boken ovan har underbara just packlistor som liksom rymmer en hel tillvaro.
Skicka en kommentar