Min barndoms sommarläsning? Fem-böckerna förstås! Jag läste dem och läste om dem … och läste dem igen. Några var mina egna, men de flesta lånade jag nog. Jag kommer från ett läsande arbetarklasshem, både mamma och pappa hade alltid romaner på gång, men att köpa böcker ingick liksom inte i begreppsvärlden. Det var 1960-tal och vi lånade av bokbussen. Jag minns att mamma och jag hade tunga kassar på cykelstyret när vi trampade hemåt.
Julian, George, Dick och Anne. Varför fotvandrade de alltid? Jag hade aldrig hört ordet och undrar nu om det ens finns. Kollar: jo, det står i Svenska Akademiens ordlista. Men hur vandrar den som inte använder sina fötter?
De hade alltid matsäck med sig. Eller så köpte de mjölk och ägg på någon bondgård. Skinka, färskt bröd, marmelad och så te förstås. Det var mycket med maten i Fem-böckerna. Den beskrevs utförligt och de fyra barnen tog sig alltid tid att stanna för att äta, även om de var ute på något farligt uppdrag. Hunden Tim var också ständigt hungrig, minns jag.
Jag tyckte George var tuffast, fast jag identifierade mig mest med Anne. Någon våghalsig pojkflicka har jag aldrig varit. Men äventyren var spännande. Nej, inte äventyr; det kallades mysterier. Lönngångar fanns det gott om. Och grottor. Och gömda skatter. Mysterier att slukas för ett barn i slukaråldern!
Maud Mangold
5 kommentarer:
Jag älskade Fem-böckerna när jag var liten.
Jag gillade hunden Tim bäst och så var jag imponerad över att barnen gick på internatskola och över att de fick klara sig själva så mycket.
Ja, Enid Blyton läste jag också, så mycket jag kom åt! Fem-böckerna och Hemliga sjuan - men som jag minns det fanns de inte att låna på biblioteket till en början, eller har jag fel?( eller så hade vi en gnetig bibliotekarie som gömde dem bakom disken för att vi skulle läsa något med mer kvalitet. Sigge Stark fanns tex inte på biblioteket, det vet jag bestämt, därför att min kompis älskade hennes böcker, men fick skaffa dem på annat sätt )
Jag vet i alla fall att man kan promenera med häst och vagn, det gjorde de i Prousts På spaning ... Så kanske kan man vandra utan att använda sina fötter ...
Jag läste bara några fem-böcker, men en massa andra engelska barnböcker, inte minst för min son när han var mindre. Narnia, Edit Nesbitt, Susanne Cooper, Ringen osv, en massa böcker med någon form av fantasyinslag.
Det gemensamma var att de åt hela tiden, och att det var så gott. Att barnen/ungdomarna i böckerna tyckte att det var gott alltså, för sen har man ju hört talas om det engelska köket och att det ska vara uselt. Vilket jag inte tror på, särskilt inte efter att ha läst om alla dessa matsäckar, kvällsmåltider, bjudningarna och allt vad det är....
Jag tycker att det är kul att äta. och helt okej att läsa om det, man äter ju.
Det blir liksom mera troligt alltihop om personerna ibland äter något.
Skicka en kommentar