Vi är på jakt efter en idé, eller en person, eller miljö. Eller en grogrund.
Jovisst är skapandet ett hantverk. Det är bara att slå sig ner och skava sittfläsk och mata på. Fila och dreja och svarva. Kludda och sudda och grubbla.
Men idéerna, fröna, ingivelserna. De bara får man. De är en nåd, en skänk från ovan. Då gäller det att man är uppmärksam, så de inte faller platt ned bortom blickfånget. Då gäller det att ta lyra och sen vara varsam. För det är bara ett litet, litet frö som måste tas omhand lagom mycket, så det börjar gro. Man måste få det att trivas så det breder ut sig och vill växa både nedåt och uppåt. Så till den grad att det senare, mycket senare, är tvunget att ta fram sekatören och börja ansa, skära och forma.
Det är på promenderna med min bästa jobbarkompis som ideérna plötsligt kommer till mig. Det är då jag provar repliker och de som pratar blir verkliga, scener fogas samman.
Och sen när det tradiga hantverket börjat och timmarna framför datorn fått ryggen att värka, då är hon min företagshälsa och sjukgymnast. Då går vi ut och klättrar i de allra ödsligaste bergen och tänker på ingenting alls. Ingenting alls ... och det är då det kan hända att ett nytt frö kommer farandes.
Antingen tar man lyra eller så faller det platt till marken.
4 kommentarer:
Vilken underbar beskrivning av idéer&frön! Precis så är det: man måste fånga dem och vattna dem. Ibland glömmer jag bort att det är så och försöker tänka fram början på en berättelse - eller utvecklingen mitt i ett manus. Efteråt räcker det inte med en sekatör, då är det mer motorsåg som gäller. Eller papperskorg!
/Maud
Helt rätt, man kan inte tänka fram en idé, man kan bara vattna den... det ska jag komma ihåg.
Jag har också en sån jobbarkompis, fast med mycket mindre hår. Hon tycker att pennor är väldigt spännande eftersom vi satt och "lekte" med dom hela dagarna när hon var valp...
Jag får huvudet fullt med bilder, det ploppar upp massvis och alla är möjliga och goda vid första anblick. Men jag går till mitt assistentjobb där jag är tvungen att tänka på annat och då faller de sämsta ut ur systemet. Kvar blir guldkorn...då börjar hantverket, förhoppningsvis, de riktigt bra bilderna sitter kvar i flera år, det är ingen risk att de faller bort fast tiden är knapp just nu.
Jag träffade en textilkonstnär som visade mig sina alster, hon hade broderier från 70-talet som stod och mognade väntade på sin tid....det är hoppfullt!
Den är så lärorik den här bloggen! Tack Kikki för inblicken. Nu väntar jag bara på att bli uppretad ... Vilken cliffhanger!
Skicka en kommentar