KULTURKROCKAR

Får jag lov att presentera Bella. Så här ser hon ut, 773:e generationen invandrare från Australien. Hon är ganska skygg, särskilt sen hon blev änka. Kontakten med yttervärlden gick nämligen via maken som tragiskt nog gick bort förra året. Deras enda gemensamma och hett efterlängtade barn dog ännu tidigare med endast ett par blå (efter pappa) fjun på kroppen. De är båda begravda bakom stenmuren.

Bella vill inte komma ut ur buren. Hon vill att man närmar sig sakta och känner sig trygg om hon kan se omvärlden från ovan. Därför bor hon på nästan 2 meters höjd i bokhyllan med endast ej uppdaterad, sällan behövd, studentlitteratur omkring sig.
Jag har absolut inget emot katter, dom är ju som dom är. Jag har inget emot kattägare heller. Jag trivs med min inställsamma asätare till hund och accepterar att andra hellre öppnar sina hem för egotrippade små pumor. Men vad jag inte förstår är varför de oinbjudna kommer in i mitt hus. Kan någon förklara det? Varför går de inte till sitt eget? Varför ligger de plötsligt i min säng? Varför slinker de plötsligt ut när jag öppnar dörren, jag har ju aldrig släppt in dem? Trivs de inte där de bor? Får de ingen mat? Är det aldrig någon hemma där? Måste jag sluta ha fönster på glänt?
Hur det gick med Bella tänkte jag berätta i morgon.