Det var min faster som gav mig min första ungdomsbok. Det var någon sommar på 70-talet. Jag var i tio års åldern och besökte tillsammans med pappa och lillasyster släkten i Småland.
Den första ungdomsbok jag fick heter Sommarflickan och är skriven av Max Lundgren. När jag läste boken då på 70-talet kände jag mig ganska stor. Det var en flicka i tonåren som var huvudperson. Hon hade sociala problem av något slag. Hon kom till ett sommarhem där det fanns en väldigt snygg mamma. Men det är inte flickans sociala problem som jag minns nu eller den snygga mamman. Det som har stannat kvar hos mig är att det fanns med en gravt utvecklingsstörd pojke i boken. Pojken beskrivs hela tiden utifrån hur andra människor ser honom och vad han väcker hos andra.
År 2001 gav jag själv ut en bok som heter Mongoungen. Den handlar om hur det kan kännas att få ett syskon som har Downs syndrom. Men jag skriver ingenting om hur det kan vara att vara det där syskonet som har Downs syndrom.
Det skulle vara en mycket stor utmaning för mig att skriva om hur jag tror att en gravt utvecklingsstörd människa upplever livet inne från sig själv.
Kanske skulle det överhuvudtaget inte bli säljbart.
Men jag är övertygad om att såna skildringar behövs och att det skulle kunna bli litteratur.
Antar du den utmaningen?
Jag är inte så säker på att jag gör det själv.
Inger Granberg
9 kommentarer:
Jag minns att jag läste en ungdomsbok om en bror och en syster där han är utvecklingsstörd när jag var precis vuxen. Tyvärr är det omöjligt att minnas vad den heter eller vem som skrev den nu efter all tid. Den var växelvis berättad ur båda syskonens perspektiv och gjorde starkt intryck på mig. En sån sak som att åka buss till exempel. Man förutsätter att det är vardag och enkelt för tonåringar. Men tänk om det är ett helt äventyr och man åker själv för första gången, kanske till sin nya skola. Och man inte riktigt vet var bussen är. När ska man plinga? Och vad ska man göra om något som inte brukar hända på vägen händer?
"Han skulle bära mig" av Anne Sörman är inte en ungdomsbok (tror jag inte) men om att växa upp med en utvecklingsstörd bror. Jag har inte läst den tyvärr, bara tänkt göra det... men det verkar bra.
/Pia
Max Lundgren skrev bra!
Det låter verkligen intressant. Skriv den, Inger! Jag kommer att läsa den med en gång.
Maud
Den här utmaningen sätter fokus på en av dom där ständiga skrivfrågorna, tänker jag; går det att verkligen sätta sig in i hur någon annan, som inte är en själv, tänker och upplever världen? Så att det blir trovärdigt och sant. Det gäller inte bara den som har ett handikapp, tänker jag, även om det kanske är mer så då. Det gäller alla karaktärer man skapar. Det är å ena sidan omöjligt, för hur ska man kunna säkert veta hur det ser ut i något annat huvud än det egna, men samtidigt är det ju just det skrivande går ut på.
När jag gick på gymnasiet var jag på en föreläsning som hölls av en tjej som hade downs syndrom. Hon berätta just hur det var att klara sig när man har andra förutsättningar. Tex berättade hon om hur man som tonåring hittar hem i ett villa område där alla hus ser lika ut, utan att kunna läsa varken gatunamn eller nummer. Hennes lösning var mammans gardiner... det gick bra tills mamman bestämdes sig för att byta ut dem. Hmmm...verkar jobbigt.
Men det som slår mig är att vi alla är intresserade av olika berättelser och det är nog meningen att man ska göra något med dem, du Inger har väl guldläget för en sån här utmaning, eller?
Jag hade en dröm en gång där en utvecklingsstörd i min närhet plötsligt började prata med mig, när vi dansade tryckare och berätta för mig hur han upplevde världen - sin omvärld. Det var en stark upplevelse. Jag glömmer den aldrig. Jag har skrivit en barnbok om honom, men inte från hans prespektiv. Den bok jag läst om bäst fångat och förmedlat hur det är är Mark Haddon: The Curious Incident of the Dog in the Night-time" som jag hört som hörbok, på svenska "Den besynnerliga händelsen med hunden om natten". Läs den gärna! //Maria
Just den boken läst jag nu nyss när jag var i Stockholm! Den om hunden, fast den handlade ju om pojken och det var oerhört gripande.
En autistisk tonåring som känner till sina problem och agerar och sorterar världen utifrån den, allt som han måste eller inte kan. Och sedan ändå kan när han blir tvungen, att han hittar sätt att komma vidare.
Boken känns mycket äkta, jag hoppas att den är det. Äkta som rimlig menar jag då för det var verkligen en aha-upplevelse att umgås några lästimmar med pojken.
I verkligeheten skulle vi nog inte fungera så bra ihop är jag rädd, för jag skulle nog bara röra till det för honom både språkligt och praktiskt.
Jättefin bok.
En annan grej. Kom hem ifrån Pride nu och då pratade vi mycket om en sak, jag och Kristin. Att på Pride träffar man människor med grava fysiska handikapp på ett sätt som i alla fall vi aldrig gör annars. Att de är synliga där, och det är fint att se tycker jag. Att högt i tak ÄR högt i tak på mer än ett sätt.
När vi ändå är inne på inifrånskildringar från lite annorlunda perspektiv så kom jag att tänka på Donna Williams självbiografi Ingen Ingenstans som jag hade tänkt läsa om i sommar om den inte hade försvunnit i biblioteket. Även hon är autistisk- fast hon förstår det först som vuxen, och är väldigt olik pojken i boken med hunden. Hon är inte lika sådär driftigt logisk som han är, utan sitter mycket innesluten i sig själv och upplever världen, hur föremål känns och att hon hör ihop med dom. Människor är skrämmande och inträngande fast något hon så småningom längtar efter också. Även hon hittar vägar vidare ut i världen och det är fint att läsa om.
Skicka en kommentar