torsdag 29 januari 2015

Gästbloggar: Linnea Berglund

I dag gästbloggar författaren Linnea Berglund som är aktuell med serien om Emelie Lexander.




En av de vanligaste frågorna jag får från omgivningen angående mitt författarskap är hur jag hittar inspiration när jag skriver. Jag svarar som så många andra före mig, nämligen att man gräver där man står. Men vad innebär denna något slitna fras egentligen? Är alla böcker mer eller mindre självbiografiska?

Nej, så är det naturligtvis inte. Det man däremot gör är att väga in egna iakttagelser, upplevelser eller känslor i sin text. Man kan förlägga storyn till platser man känner väl, man kan mixa ihop egenskaper hos människor man träffat, eller använda andra fragment ur sitt eget liv för att göra historien man vill få fram mer äkta.

Men hur blir det då om det man skriver om kan upplevas som smärtsamt för människor i författarens närhet? Om det man beskriver rör vid ömma punkter hos de man bryr sig allra mest om. Ifall berättelsen man vill dela med läsarna sårar ens familj?




Jag vet något om detta. När jag satte mig och skrev min allra första bok hade jag redan berättelsen klar i huvudet. Jag ville skriva en hästbok. Det var något jag drömt om ända sedan jag själv var barn och slukade hästböcker på löpande band. Men jag ville göra något mer. Jag ville skriva om hur det kan vara att växa upp som syskon till någon som är sjuk. Idag är det vanligt att barn (och vuxna) får olika diagnoser och jag ville ge alla de barn som har ett sjukt syskon en igenkänningsfaktor.

Eftersom jag själv har ett syskon med diagnos har jag mängder av egna upplevelser att ösa ur, så det hela borde vara lätt kan man tycka. Nu, i efterhand, är jag vis av erfarenhet om att det tvärtom var väldigt svårt. För när det kommer sådär nära, på gränsen till personligt, då leker man som författare med elden. Man står inför avväganden kring varje mening, kring varje ord, eftersom läsarna kan få svårt att veta exakt vad som är egenupplevt och vad som är fiktion.

Som författare har man makt över andra människors liv, både påhittade och verkliga. Det gäller att fara varsamt fram för att inte såra och trampa andra på tårna. Sådant som kan kännas helt okej för mig som skriver kanske är öppna sår för andra som känner igen sig, som förstår att de har bidragit som inspirationskällor.

Idag vet jag att man som författare måste vara beredd på att möta människor som kanske helst skulle velat slippa figurera i böcker, som inte ville att man skulle plocka bitar från just deras liv och personligheter. Det gäller att vara säker på sin sak när man låter historien flöda fram, eftersom man kan få betala ett högt pris i efterhand för att få sin historia berättad. Det finns människor som läser in mer i en fiktiv historia än vad som var meningen, som känner sig träffade fastän det inte var så det var tänkt från författarens sida.

Min lärdom är att man måste skriva med öppna ögon och vara beredd på att ta konsekvenserna av det man skriver. Att man inte får förtala någon är en självklarhet, men att människor i ens närhet kanske tar illa upp över att känna igen sig i ens böcker kanske inte står lika klart alla gånger.

Jag kommer att fortsätta gräva där jag står. Jag kommer att fortsätta skriva om platser jag känner väl till och väva in all den erfarenhet och de upplevelser jag själv samlat på mig i mina böcker. Hur skulle man annars få fram en trovärdig historia? Att skriva en bok är inte lätt, men sättet man utvecklas på som människa när en ny historia trätt fram är en belöning stor nog för att göra det värt allt slit.   


/Linnea Berglund 

Inga kommentarer: