tisdag 2 december 2014

Adventskalendern - 2 december



Uppdrag Roxera är tredje delen i Peter Ekbergs serie om Arena Trexo. Det är en bok om mötet med en främmande värld, om fiender och vänner, hotande miljökatastrofer och att få chansen att växa som människa. Uppdrag Roxera släpps i januari 2015. Här bjuder vi på ett litet smakprov. När vi kommer in i handlingen ska de precis landa på den avlägsna planeten Roxera.



”Temperaturen!” ropade Here Dryp plötsligt. ”Temperaturen är över gränsvärdet! Skytteln kan börja brinna!”
”Landa bara! Landa!” ropade Cara.
”Måste hitta en bra plats!”
Arenas hjärta bultade hårt. Hon kämpade mot en impuls att kasta sig fram och dra tag i styrspakarna själv. Hon hatade Dryp just nu. Arena behövde kontroll. En våg av illamående sköljde över henne. Hon lyfte handen för att bita på naglarna men rymddräkten var i vägen. Hon svor inom sig och skrek plötsligt till. Marken närmade sig alldeles för snabbt. De skulle krascha!
Men Here Dryp visste vad han gjorde. Skytteln rättade upp sig och svepte fram över Roxeras yta som en pil. Arena kisade mot det skarpa ljuset från planetens sol. Roxera var så stor. Arena hade aldrig sett en så gigantisk värld. Voya var ingenting mot Roxera, ett dammkorn jämfört med en Cryzer-boll. Nervöst betraktade Arena en uttorkad flodfåra som gick som ett djupt sår i marken. Något senare svepte de över en stenplatå lika platt som Voyas skyttelhangar, men oändligt mycket större. Hon såg stenbumlingar och vattensamlingar.
”Vi har börjat svalna!” ropade Here Dryp.

Framför dem såg Arena plötsligt den stora symbolen! Det var en cirkel med ett streck tvärs över. På nära håll var det tydligt att den var ojämn och grävd med ett redskap. De svarta facklorna runt om brann med klar låga och Arena undrade förvirrat vad alltihop betydde. Here Dryp vände skytteln i en vid sväng. Den stora symbolen försvann ur synfältet lika snabbt som den dykt upp.
Arena kände kväljningarna komma. Hon var långt hemifrån. Skeppet hon levt hela sitt liv på var många ljusår bort. Magen knöt sig hårt och värkte. Arena var säker på att hon aldrig mer skulle återvända till Voya. Aldrig mer skulle hon få se sin pappa. Arena kände tårar bränna i ögonen. Keler skulle en gång i framtiden få dö utan sin dotter vid sin sida. Arena var säker på att allt skulle vara över snart. Mycket snart.
Så var ögonblicket inne. Människans stora projekt att nå en planet runt en främmande stjärna var fullbordat. Skytteln landade på Roxeras mark alldeles nära den underliga cirkeln i jorden. En kraftig duns, sedan blev allt stilla.
”Ut!” vrålade Dryp i kommunikationsradion och öppnade skytteldörrarna. ”Osäkra vapnen!”
Roxeras luft vällde in i skytteln. Arena kontrollerade värdena i sin rymddräkt medan hon drog sitt strålvapen. Dioderna lyste grönt. Dräkten var tät. Hon andades fortfarande bara skeppsluft. Än så länge var hon helt skyddad. Nu när det väl gällde vågade hon inte lita på Auroras instrument som gett klartecken att Roxeras luft gick att andas.
Alla fem var snart ute ur skytteln. Arena klev sist nerför den lilla stegen tills Roxeras jord tog emot henne. Under hela resan hade Arena undrat hur det skulle vara att sätta sina fötter på Roxera. Alltid hade hon tänkt att det skulle ske storstilat. Ärofyllt! Hon skulle kliva ut och njuta av ögonblicket och framgången. Nu mådde hon bara illa och var livrädd.

6 kommentarer:

Ann-Charlotte sa...

Låter spännande. Vet en som väntar på boken. Han är tio år och bor hemma hos mig :-)

Anonym sa...

Trevligt! Jag hoppas att den kommer att slukas. Hälsa från mig! /Peter E

Ann-Charlotte sa...

Absolut ska jag hälsa :-)

Jonna Berggren sa...

Ja, mycket spännande! Namn på nya främmande platser och planeter lockar. Har just läst om nya upptäckter på Mars ...

Anonym sa...

Härligt Jonna! Ha en fin julhelg.

Anonym sa...

Hälsar Peter alltså...