måndag 17 november 2014

Tema egenutgivning - med Patrik Stigsson

På bokmässan förra året överlämnade jag ett bokmanus till ett mindre förlag vars
utgivning jag respekterar. Jag såg förläggaren i ögonen, skakade hand och fick en
stunds närkontakt med den person som skulle ta hand om mitt manus.

Efter åtta månader fick jag detta mail:

”Hej Patrik!

Du gav oss ett manuskript på bokmässan i höstas. Förlåt att vi har dröjt med svaret.
Det är både välskrivet och vältecknat, men vi ser ingen plats för det i vår utgivning
just nu. Jag önskar lycka till på annat förlag!
Med vänlig hälsning,
NN”

Bokmässan i Göteborg 2014
Detta enkla exempel illustrerar en av orsakerna till att jag valt att ge ut även min
andra bok, ”Prinsessan Ja!” - första delen i serien om Grybbingdalen, på mitt eget
förlag Universum Noll. http://www.grybbingdalen.se/

För det var mycket mer än en bunt fotokopierade papper jag överlämnade i den där
montern. Jag överlämnade en bit av mig själv, av min själ. Jag överlämnade två år av
stenhårt arbete, ångest, förtvivlan, kärlek, glädje, och förhoppningar.

Man ber om ursäkt för att svaret dröjt (å t t a månader!), men i övrigt är det ett
opersonligt och meningslöst standardsvar. Samtidigt kunde det varit ännu värre. På
den tiden jag skickade manus till förlag fanns det de som inte brydde sig om att svara
alls.

Att överlämna manus personligen var en förutsättning för att jag över huvud taget
skulle försöka nå ut via ett förlag. Att anförtro någon det jag lagt ned så mycket tid
möda och kraft på utan en kontakt öga mot öga har blivit otänkbart. Att skicka manus
till en anonym person, vars karaktär och moraliska halt jag inte har en aning om, en
ansiktslös aktör som ska bedöma det jag skapat utifrån rent kommersiella hänsyn och
avgöra om det går att tjäna pengar på mig eller inte, det går helt enkelt fetbort.

När jag jobbade med min fantasyroman Cirkoli, vilket tog sex år (jag skrev parallellt
med ett vanligt heltidsjobb), bestämde jag mig för att helt hoppa över förlagen och ge
ut boken själv. Chansen att någon skulle nappa på en debutant som passerat femtio
var obefintlig. Dessutom hade Cirkoli en handling (och kanske rentav ett budskap)
som jag insåg skulle ge varje salongsfähig förläggare skrämselhicka.


Den resa jag då inledde som egenutgivare har varit både rolig, spännande och
stimulerande. Steg för steg har jag skaffat mig de kontakter jag behöver (lektör,
korrekturläsare, formgivare, webb-designer, illustratör, fotograf, tryckeri, distribution,
blogg- och (i någon mån) presskontakter).

Större delen av tiden har jag känt en medvind, som gjort att jag upplevt att jag är på
rätt väg. Jag har tillämpat det som taoisterna kallar wu-wei, en sorts go with the flow-
hållning där man vilar i tillit till att signifikanta händelser inträffar när det är dags och
att de människor som kan lämna positiva bidrag kommer i ens väg när de behövs. En
tajming som styrs av livet självt.

Resan har varit rafflande, men inte alltid lätt. Den tuffaste utmaningen har nog varit
marknadsföringen. Jag har aldrig varit förlagd, så jag vet egentligen inte vad det
innebär. Men om jag förstått saken rätt så måste även de som samarbetar med förlag
göra grovjobbet själva när det gäller marknadsföring.

Även om bokbloggsutskick och annonsering på Facebook och Google Adwords,
kopplat till försäljning från egen hemsida och Adlibris, är bra och fungerar, så har jag
insett hur viktigt det är att böckerna finns i bokhandeln. Att förmå den nu enda stora
aktören på marknaden, Akademibokhandeln att göra ett centralt inköp av en större
mängd böcker från en okänd egenutgivare är stört omöjligt.

Jag har därför besökt boklådor lokalt (= göteborgsområdet) med erbjudande om
kommissionsexemplar, något som de flesta gått med på att ta emot. Science-fiction
bokhandeln i Stockholm, Göteborg och Malmö har också varit mycket
tillmötesgående. Men att finnas i skyltfönster och butiker över hela Sverige hade
förstås varit bättre.

Samtidigt är jag rätt säker på att jag rent ekonomiskt tjänat mer på att ge ut Cirkoli
själv. Jag har inte behövt dela förtjänsten med någon, och dessutom beviljades Cirkoli
ett frikostigt efterhandsstöd av Kulturrådet. Pengar som hade hamnat i förlagets ficka,
om jag gått via ett sådant.

Min lust och förmåga att marknadsföra hänger på dagsformen. Men ska jag vara ärlig
så hade jag helst sett att mina böcker marknadsförde sig själva. Jag har också en
(möjligen naiv) tro på att om boken är tillräckligt bra och så att säga ”behövs” så
kommer den att hitta sina läsare, även utan smarta marknadsföringstrick.

Jag skulle också ha väldigt svårt för att låta ett förlags reklamavdelning skapa och
föra ut en bild av mig som inte känns genuin och äkta. Jag ser med förfäran på hur
författare i förlagens kampanjer upphöjs till någon sorts halvgudar. Kampanjer där
författarnas ansikten tycks vara lika viktiga som deras böcker. Jag kan förstå att
förlag för att tjäna pengar underblåser den typen av stjärnkult, men det förvånar mig
att författare går med på att få sina egon så uppblåsta, med de välkända
skadeverkningar på själen som detta innebär.

Det kända och framgångsrika författare i stället borde använda sin position till är att
uppmuntra sina fans att gå i deras fotspår. Uppmana dem att också skapa. Skriva
romaner, poem, hakudikter, måla tavlor, musicera, skulptera, snickra, fotografera,
odla trädgård, hitta på egna matrecept och så vidare. Kort sagt att bidra till en värld
där fantasin, skaparglädjen och kreativiteten flödar.

Det händer ibland att jag tänker att det vore skönt att slippa allt kringjobb, så att jag
bara kunde ägna mig åt att skriva. Men de anfallen brukar gå över snabbt. För det är
verkligen befriande att inte behöva kompromissa, att ha kontroll och fatta de
avgörande besluten själv. Ta till exempel denna dagordning från ett BULT-möte
(Författarförbundets barn- och ungdomslitterära sektion). Den beskriver den
tvångströja som författare kan hamna i i samarbetet med ett förlag:

”Till medlemmar i BULT: Viktigt medlemsmöte 21 maj 18.30 Författarnas hus,
Drottninggatan 88 B.

Så många gånger man gått och tänkt att ”Varför gick jag med på de där ändringarna
i manus? Måste jag göra som förläggaren vill? Hur färdigt manus måste jag ha? Kan
jag få hjälp av redaktören att skriva klart boken? Vad händer om jag sätter ner foten?
På vems sida är förläggaren eller redaktören?

Saker man sällan vågar prata om men självklart drabbats av. NU är det dags!
Välkommen till vår kväll som handlar om just detta! ”

Med tanke på de möjligheter till egenutgivning som i dag står till buds förvånas jag
över att så många som skriver fortfarande är fixerade vid en önskan om att bli utgivna
på förlag. Man tycks uppleva att det man håller på med inte är på riktigt om man inte
blir upplockad och utgiven på traditionellt sätt. Man tycks behöva ett godkännande
från en etablerad spelare som säger att det man gör är okej. Lite grand som att få en
klapp på huvudet av skolans rektor. Hellre än att ta tag i styråran och försöka hitta
alternativa vägar så låter man sina manus ligga kvar på hårddisken. Drömmen förblir
oförverkligad.



Att egenutgivning fungerar och är här för att stanna behöver ingen längre tvivla på.
På Amazons hundrabästa-lista över sålda e-böcker 2013 kom 25 % från egenutgivare.
http://www.theguardian.com/books/2013/dec/04/amazon-kindle-ebook-sales-indie-
publishers. Brittiska The Guardian har den återkommande rubriken “Self-published
book of the month”. http://www.theguardian.com/books/2014/nov/04/self-published-
book-month-yesterday-sheila-norton-review och på nätet vimlar det av vittnesmål
från egenutgivare som lyckats http://www.selfpublishingadvice.org/how-i-do-it-
helen-hollick-shares-her-self-publishing-success-story/.

Denna gräsrotsrörelse har blivit så pass intressant att åtminstone ett stort svensk
bokförlag diskuterar skapandet av en egenutgivarportal, där man ska dela med sig av
delar av sitt know-how. Förlagets mål med denna portal är sannolikt inte att främja
folks kreativitet och stödja egenutgivning i största allmänhet. Det man är ute efter är
förstås att plocka russinen ur kakan och så tidigt som möjligt fånga upp blivande
bästsäljare.

När det gäller framtidsscenarierna för författare tror jag vi måste koppla ihop den
frågan med det teknikskifte vi är mitt uppe i. Digitalisering och internet innebär bland
annat att verktygen för att uttrycka sig kreativt, och även att nå en publik, i stor
utsträckning demokratiseras. Det som tidigare varit förbehållet en liten exklusiv skara
blir nu tillgängligt för alla. Den som har lust att skapa och nå ut med det man gör kan
börja blogga, starta podradiosändningar, göra egen musik och lägga den på tex
soundcloud, starta en youtube-kanal, publicera e-böcker etcetera. Även företeelser
som lokala mikrobryggerier är en del av denna demokratiseringstrend, som springer
ur vanliga människors naturliga längtan efter att få använda sin skaparförmåga.

Många undrar vad som händer med kvaliteten när så många blommor tillåts blomma.
Måste det inte finnas trädgårdsmästare som ansar och håller undan ogräset? Måste det
inte finnas grindvakter och experter som håller koll och vaktar och filtrerar och talar
om för folk vad de bör läsa, titta på eller på andra sätt ta del av?

Själv tror jag att vi tjänar på att skifta fokus från farhågor om bristande kvalitet, till
det positiva i att allt fler ges möjligheterna att bejaka sin fantasi, vara kreativa, skapa,
och fånga en publik.



Jag ser enbart fördelar med att de uttrycksmöjligheter och distributionsvägar som
tidigare varit förunnade ett fåtal nu hamnar i händer på gemene man. För den yngre
generationen är detta en självklarhet. De växer upp bland otaliga exempel på hur
deras generationskamrater av egen kraft med en genuin idé hittar en publik via
bloggar eller tex youtube.

De som känner rädsla inför dessa förändrade spelregler är de som har något att
förlora. Makt, prestige, position, pengar. Vad vi upplever och kommer att uppleva ett
tag framöver är många föråldrade institutioners dödskamp. Det handlar ofta om
institutioner som har en traditionell grindvaktsfunktion: publicservice radio och -tv,
bokförlag, skivbolag, papperstidningar, tidskrifter med flera.

När det gäller bokens framtid så ser jag också där uppenbara fördelar i övergången till
digitala format och distribution via nätet. Tillgängligheten ökar och vi slipper
långväga transporter med fossilbränsledrivna fordon på vägar och i luften. Att man i
dag kan bära med dig ett halvt bibliotek i sin surfplatta eller telefon är givetvis en
fantastisk revolution. Att i denna situation av nostalgiska skäl och rädsla för det nya
och okända klamra sig fast vid en föråldrad och miljöovänlig teknik är bara dumt.
Bort med pappersprodukterna och låt träden stå kvar i skogen!

Som jag nämnde ovan så har jag har aldrig varit förlagd och vet därför egentligen inte
vad det innebär. Jag kan ändå säga att jag är mycket nöjd med den väg jag valt. Jag
har haft en egeninredd budgetmonter på två bokmässor. Jag har blivit intervjuad i
lokaltidningar och bloggar. Göteborgs Posten kallade Cirkoli ett gripande läsäventyr.
Jag har fått entusiastiska brev från läsare som tackar mig för det jag skrivit och säger
att de ivrigt väntar på nästa bok. Jag har signerat på Bokia i Alingsås.

Vad mer kan jag begära?

Mitt råd till den som vill självpublicera är att titta på hur andra som gett ut sina
böcker och e-böcker på egen hand burit sig åt. Med andra ord: googla. Denna länk
kan vara en bra start http://www.thecreativepenn.com/publishing/. Det finns också
flera bra böcker om egenutgivning som man kan köpa eller låna.

Den som känner sig tveksam kan begrunda denna uppmaning från en av
självutgivningens frontfigurer, Joanna Penn:

”Stop waiting, stop asking, stop begging to be picked. Embrace the opportunities
in front of you. Create”

(Du kan följa Joanna på Facebook https://www.facebook.com/TheCreativePenn)

- Patrik Stigsson



Länkar:



4 kommentarer:

Annika Rockström sa...

Väldigt intressant läsning! Inspirerande.

Kim M. Kimselius sa...

Intressant läsning. Har nu gett ut drygt 30 böcker på eget förlag och det fungerar alldeles utmärkt. Däremot märker jag, som du påpekade, att det har blivit svårare att komma in i bokhandeln sedan det blev en enda stor aktör på marknaden, Akademibokhandeln. Kanske ändras det i framtiden, för det är inte bara vi författare som är missnöjda med rådande omständigheter, även personalen i bokhandeln lider.
Lycka till med dina böcker. Cirkoli är en bok som jag ser fram emot att läsa.
Kram Kim :-)

Anonym sa...

Tack för kommentarer. Om författare och personalen i bokhandeln är missnöjda som du säger Kim, så kommer en förändring förr eller senare. Kul att du vill läsa Cirkoli! / Patrik

Anonym sa...

Hej, tyckte inlägget var mycket intressant och för mig, som själv håller på med min första bok, har det egentligen aldrig funnits något annat alternativ än självpublicering.

Jag har en fråga dock som jag inte kan hitta svaret på nätet som kanske du kan hjälpa mig med.

När man skrivit klart boken och fått den korrigerad behöver den bli godkänd av någon "myndighet" av något slag? Jag menar, en bok kan ju innehålla vad som helst och kanske måste kontrolleras av någon innan.

Har du någon erfarenhet av detta?