Jag blev fundersam när jag fick boken Atjimpa: det mystiska ordet i handen. Boken är skriven av den portugisiska författaren och illustratören Catarina Sobral och belönades med pris för bästa barnbok i hemlandet år 2013. Den har översatts från portugisiska av Kajsa Pehrsson och är utgiven i Sverige av Urax förlag.
Originaltiteln är Achimpa och redan här dyker det första frågetecknet upp. Medan achimpa mycket väl skulle kunna vara ett ord i portugisiskan, exempelvis ett verb (tredje person singularis), ett adjektiv (som syftar på ett feminint substantiv), ett substantiv eller ett adverb (jmf de portugisiska orden achata [verb], acida [adjektiv], acima [adverb] eller acnéia [substantiv]), uppfattas ordet atjimpa inte som ett svenskt ord, trots den anpassade stavningen.
Detta kan man dock ha överseende med. Det är en barnbok och atjimpa låter kul, särskilt som verb: atjimpig!
Den andra frågan som dyker upp är vem som ska läsa boken.
Målgruppen är enligt förlaget barn mellan 4 och 10 år. Jag har dock svårt att tro att en 9-10-åring skulle läsa en bilderbok av detta slag. Samtidigt frågar jag mig om boken passar gemene fyraåring, eller snarare om den passar föräldrarna.
Det är ingen tvekan om att Catarina Sobral har skrivit en rolig, klurig, finurlig bok, åtminstone för mig som är lite av en språknörd. Det är inte heller någon tvekan om att hon är en fantastisk illustratör. Jag tror att många recensenter kommer att älska denna bok, fylld av underbara illustrationer, humor och underfundigheter.
Det jag tvivlar på är att alla mammor och pappor gör det. Boken är nämligen full av svåra ord som lingvist, analys, affärsinnehavare, leverantörer och riksdagsledamot. Och även om många föräldrar känner till grammatiska begrepp som ordklasser, substantiv, adjektiv, verb, pronomen och preposition, börjar det bli lite svårare när det handlar om konjunktion, interjektion, bestämningsord och konjugation.
Idén är egentligen genialisk. Med rätt vuxen högläsare blir denna bok ett sätt att tidigt göra barnen medvetna om hur ord kategoriseras. Grammatiken finns ju redan där, i deras hjärnor. Jag tror inte att det är några problem för en fyraåring att förstå skillnaden mellan verb och substantiv. Det lyckas författaren förmedla utmärkt i boken. Problemet blir väl snarare de andra, svårare grammatiska termerna. Barn i fyraårsåldern är frågvisa och vetgiriga. Man måste nog vara beredd på att kunna förklara. Samtidigt nöjer de sig ofta med en enkel förklaring, i värsta fall ”jag har ingen aning”.
Jag ställer återigen frågan, en bilderbok som behandlar ämnet grammatik, fungerar det?
Ja, absolut. Frågan är om man kan övertyga grammatikovana vuxna om detta …
/Åsa Öhnell
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar