Molly och Sus

© Klara Persson

Tidigt i höstas fick jag syn på boken Molly och Sus. Den har legat här i min boktrave, lockande, spännande och lite krävande sen dess. Jag har velat berätta om den och nu äntligen är det dags!

Boken är skriven av Klara Persson och utgiven på Urax förlag. (Klara Persson är en av de 31 illustratörer som ska representera Sverige på Children’s Book Fair i Bologna i mars 2013.) 

Det är en udda bok på många sätt. Jag föll som en fura och jag är inte ensam om det.

© Klara Persson

Molly och Sus är tvillingar. Hela tiden var dom tvillingar och håret hade också alltid varit som det var.  

Vi får följa de två flickorna under uppväxten, se hur de lär sig olika saker i tur och ordning först att säga sina namn sen att skriva dem. Vi får veta att de äter dubbeldaim, såklart! Att dom oftare satt i soffan än fåtöljerna och att de fotograferade varandra, men bara på nära håll.

Dom är som en person, sammanlänkade mellan sina flätor.

Men det finns olikheter mellan dom, tex så har Sus snabbare fötter än Molly. Det är inte så bra när man cyklar tandemcykel, det kan gå illa...

© Klara Persson

  I och med kraschen händer det något, flickorna krockar, både fysiskt och mentalt, vi får se hur besvärligt det kan vara att borsta tänderna och krocka med armbågarna hela tiden. Att gå på toa ihop eller rymmas i en spegel tillsammans, jämt.

Sus får nog och klipper flätorna, bandet, nu är det en riktig separation.

Hur hanterar dom det?

Det är en helt ny situation och frågorna är många och olyckan inte långt borta.

För vart ska man leta efter sin tvillingsyster om man inte letar precis bredvid. Det här är inte bra, kanske är det en katastrof, Hur ska det gå?

© Klara Persson

Jag har läst recensioner om den här boken och alla är ju överens om att det är en historia om separation och att klippa banden och få distans till sig själv och sitt gamla jag, finna egna vägar på sitt eget vis. Kanske ett bättre vis för båda två.

Språket är ganska korthugget men rytmiskt och sakligt, det finns fina beskrivningar av djupare mening som förklaras på ett sätt som kan tolkas av både vuxen och barn fast på olika sätt. Tex ”Dom lärde sig spela fyrhändigt på pianot. Ingen kunde höra vem som spelade på vilken tangent. Allt flöt ihop.”

Bilderna är lite ovanliga att se i bilderböcker, jag ser med en gång att Klara Persson är en skolad bildmänniska. Det här är bilder med hög konstnärlig kvallitet och en bildberättartekning som går hand i hand med texten. Det som inte berättas med ord berättas i bild och i många lager och på olika nivåer. Boken känns som en helhet i alla uttryck även formgivning och ”typografi”.

Som sagt jag föll som en fura och tycker att boken är en riktig skatt, som att få ha en hel konstutställning i sin bokhög, det är fint.

Men hur fungerar det på barnen? Det här är en fråga som jag alltid kommer tillbaka till.

Är det här en bok för vuxna eller är det för barn? Eller är den för alla?

Jag testade på min egen panel. En 11 -åring och en 7 -åring.

11 -åringen som gått in i det kritiska bildtänkandet och ser på bilder med en måttstock av fint , fult, coolt eller barnsligt. Tyckte att de här bilderna var konstiga. Och fult målade, vilket inte alls förvånade mig. Däremot tyckte hon att det var en spännde berättelse och vill gärna själv prova på hur det skulle vara att sitta ihop på det viset.

7 -åringen som inte än kommit dit lyssnade med stor nyfikenhet på berättelsen och tyckte att bilderna var roliga och att flickornas hår var coolt. Han såg detaljerna som saxen på byrån i uppslaget innan katastrofen och svungen i gungbrädan.

Jag tänker att med den här typen av böcker som är lite annorlunda i bildspråket än det vi vanligt vis exponeras för är en stor tillgång för oss alla. Barn (och vuxna) behöver få se många olika slags bilder, precis på samma sätt som de behöver läsa olika slags text och lyssna på musik från olika genrer.

Eller för att beskriva det väldigt tydligt. Vi har en tradition i Sverige, barn ska smaka på all slags mat eftersom de annars inte kan veta vad de tycker om, det är det väl ingen som motsätter sig. Borde vi inte presentera litteraturen på samma vis? Jag skulle nog säga att Molly och Sus kan jämföras med en riktigt god chevre med pinjenötter och ringlad honung. Lite udda smaker var för sig men tillsammans en fantastisk symfoni.

- Varsågod och smaka, kanske är det din favorit?