Jag blir inte riktigt klok på den här boken, men jag tycker
om den.
Och jag är inte säker på att det är en barnbok heller, fast
jag trodde det först.
Fler verkar för övrigt tro det.
Jag såg på en bokhandel i
stan att de sorterat in den bland bilderböckerna. Det var i alla fall fel, där
riskerar den att aldrig bli hittad.
Eller ja.
Vad är en barnbok?
Vad är ett barn för den delen, vem är barn? Vem avgör det?
Det här är nog en människobok tror jag. Så där som
muminböckerna, de gamla riktiga kapitelböckerna, det är människoböcker det. För
alla som vill liksom.
Och de andra slipper.
Berättelser från yttre
förorten är en novellsamling i text och bild.
Illustrerad kallar jag boken när bilden kommer efteråt, liksom till texten och förhåller sig till den. Så
tänker jag i alla fall, säg gärna emot.
I den här boken ligger text och bild på samma plan, så som
det brukar vara i Shaun Tans böcker.
Texten är bild i huvudet, bilden är bild
på pappret och allt hör ihop, allt krävs för att berätta historien så som den
ska vara.
(Det kan vara tvärtom också, att texten är text på pappret
och bilden text i huvudet. Det beror nog på hur läsaren gör när hen tänker)
Både text och bild är stillsamt surrealistiska.
Yttre förorten är en ganska märklig plats, men samtidigt
helt självklar.
Det är lite skrämmande där,
besynnerligt och obegripligt men samtidigt andas allting ett stillsamt uppror. Som
bakgårdsmissilerna.
Sådana har ju alla, det har regeringen bestämt. Någonstans
ska de förvaras så därför står det en på varje bakgård och de boende uppmanas
att sköta om sin missil, måla den med jämna mellanrum och ja, förvara den. I
väntan på.
Så då gör de det.
Målar dem – fast blommigt. Förvarar dem – fast de har byggt
om missilen till växthus till exempel, eller hundkoja. Förhoppningsvis går det
till likadant på bakgårdarna i andra länder, där de har missiler riktade mot
just den här förorten.
Att de används som hundkojor istället…
Barnbok och barnbok.
Människobok alltså, kanske att den tänkta människan är
tonåring eller vuxen?
Det är VÄLDIGT ROLIGT att det numera görs böcker med bild,
mycket bild också för andra än små barn.
Att läsa bild är ett ganska avancerat jobb faktiskt, det
blir man inte för gammal för.
Jessika Berglund
2 kommentarer:
Blir peppad på att läsa! Och människobok, fint ord! Känns viktigt att minnas det eftersom vi har en bokmarknad som blir allt mer uppdelad utifrån förväntningar på vad människor av olika åldrar och kön förväntas gilla. Där vi har färdiga koncept för att vi tror att dom är lönsamma. Att egentligen vet man inte innan vem som vill läsa vad och det finns böcker som går tvärs över alla gränser. Det är kul, både med böcker som inte hör hemma i nån "kategori", och när kategorierna förändras, som när det kommer ungdomsromaner med både text och bild, så att genren blir mindre smal.
Ungdomsroman med både text och bild - tänk det skulle vara roligt att göra!
Skicka en kommentar